Stissigheten syns förhoppningsvis inte. Varje gång jag gör det här känner jag hur skam och rädsla för upptäckt omvandlas till avtrubbad bakgrundsnervositet, lite i taget. Greppet om de ihoprullade sedlarna i fickan hårdnar när en våg av vad-fan-håller-jag-på-med sköljer genom tankarna, inom några sekunder har knuten i magtrakten tappat lite i betydelse men skakigheten i kroppen kommer att bestå ännu en tid och säkerligen återvänder snart känslan av att en form av övergrepp är förestående. Det brukar den göra under hela transportsträckan till att bli normal, bra och bättre, igen. Muntorkan är värre än när handikappande mycket dåligt hasch fått tjära ned insidan av mina lungor. Tafatt pillas telefonen upp ur jackfickan där den låg inlindad i ett enklare romersk-katolskt radband, klockan på den anger att jag skulle kunna göra en avstickare från avsedd väg och köpa en flaska vatten eller något saliverande att låta tungan planlöst flytta runt bakom onödigt sammanbitna tänder. Istället stannar det något stela stegandet upp följt av en lätt darrande suck. En bit bort sitter en kvinnlig medlem ur russinklubben på en betongsugga utplacerad för att hindra biltrafik på den här gatan, och ser uttryckslöst hitåt. Hennes gamla hud skvallrar om att hon kanske skulle uppskatta några vänliga ord och en cigarett, själv skulle jag uppskatta detsamma så jag går fram, hälsar, och erbjuder en otänd vän med filter ur ett rödsvart paket. Erbjudandet accepteras med ett hjärtligt leende som bekräftar hypotesen om rynkighetens orsak, ömsesidig artighet ackompanjerar stillsam gemenskap i det här mötet. Efter ett par bloss hostar hon mjukt. Nämner något om sin makes död i lungcancer för sju år sedan, blickande rofyllt på tobaksprodukten mellan spröda fingrar hållna i ögonhöjd. Jag kan i hennes ord känna hur det fortfarande gör henne komplett att hon älskade sitt liv med den mannen. Samtalet sker i maklig takt, små ord bryter trygg tystnad i samförstånd då och då på vägen mellan nytänd och fimp. Gemytlig tacksamhet utväxlas när glöd dödats. Min färd fortsätter.
Första delen. Halv affär.
Griper åter om sedlarna och ser stint framåt bestämt tillryggaläggande avståndet till den avtalade mötesplatsen. De kraftiga stegen är mitt sätt att försöka dölja för mig själv återkommande osäkerhet och tvivel, uttunnad skräck. Konfrontation med sociala makter föreligger på obestämt avstånd och det gör mig obekväm, men för tillfället är det ett hanterligt faktum, om än ofta återkommande som tankematerial. Luften känns fuktig och kall, solen värmer inte särskilt mycket vid den här tiden på året, ändå har träden som växer på den här kyrkogården börjat få knoppar. Mest björkar. Om det finns något vettigt i att träffas för den här typen av transaktion på en gravgård undflyr det mina mentala förmågor för tillfället. Produkten det gäller har ett sådant värde för mig att långt större risker än de jag tar nu hade känts acceptabla att utstå. En bit bort ser jag min tilltänkta brottspartner och en person till, lossar fingrarna från sedlarna, känner efter svettigheten i handflatan som strax ska greppa en annans motsvarighet och antagligen en ytterligare. Smygtorkning mot fodret i jackfickan tänker jag på som en form av kutym i förbigående. Utbyter handslag och gillande kommentarer om mötet, inser att endast jag i sällskapet är sober i farmakologisk mening, presenteras för den okände. Några ord om förfluten och kommande tid sägs, mina armar korsas, löses kort därefter upp igen, sedan tar jag ett tag om ena handleden mot ländryggen istället. Värnplikten lärde ut den här positionen. Knuten i buken ger inte vika. Tillräckligt mycken artighet för att affärer ska kunna ta vid så syftet med sammankomsten nämns, en tunga rör hastigt vid läppar och blickar flackar. Alla småler. Knyckigt fumlar jag fram rullen som i samma serie rörelser lämnar min ägo. Varan finns inte här. Jag vill kräkas. Alla småler. Om två dagar ska det här gå i lås. Han jag känner kramar mig hastigt och plötsligt, säger att min investering kommer att ge honom avkastning, själaglad över att få kostnadsfritt beroendeunderhåll nästa dag eller dagen därpå. Bestämt sväljer jag ned den spontana oron för vad som kommer att ske sedlarna, tänker på att intresset jag har i det här är frivilligt och inte dagligdags injicerande, gläds med min bekant. Centralstimulerade personer är alltid upptagna med ett eller annat, så rätt kvickt efter penningöverlämningen meddelar den okände att de har fler möten att bevista. En hjärtlig kram följs av löften om telefonsamtal senast imorgon kväll. Handslag, hejdå, hörs, sköt om dig; redan innan instegande bland gravstenarna hade jag bestämt för en sak. Skulle jag inte få min påse direkt så bär det av till en plats där det alltid finns lite att tillgå.
Andra delen. Jakten.
Knät värker. Snedheten i höft och axlar gör sig påmind. Hård hetsig gång. Jag vill verkligen komma fram så fort som möjligt, förbi och igenom vårkylig motvind. Distansen till stadskärnan ökar, folktätheten minskar, promenad blir lätt jogg. Grusig trottoar bär stadigt, känns trygg jämförd med min fortfarande darriga lekamen. Målet nu är snäppet farligare än det förra. Innerligt hoppas jag på att hon inte utför tjänster eller ärenden utanför hemmet den här eftermiddagen och märker knappt att jag halkar till riskerande ansikte och handflator, länger kliven ignorerande krämpor. Grågrön putsfasad hägrar något hundratal meter bort efter en instabil kurvtagning av ett gathörn. På den här gatan har jag bara varit vid en handfull tillfällen men den känns ändå hemtam, välkomnande och mysig. De här kvarteren bebos mest av frånskilda med barn och hund periodvis, studenter av bland studenter välbärgat slag, och diverse låglöneträlar. Ofrivilligt flåsande sätter jag mig på en pakethållare utanför porten och känner hur kläderna närmast huden fuktats, inväntar lugn nog för att kunna genomföra ännu en mötesinledning utan att svälja stavelser och distraheras av mild blodsmak i svalget. Den här platsens doft påminner mig om rikliga mängder förortsfylleri, och besök hos min farmor under barndomen, sträckan mellan bil och trapphus. Cykeln gnisslar lätt när jag fortfarande sittande kränger av mig ryggsäcken, sträcker ut armarna, tar några rejäla andetag, och hör ett lite större gnisselljud vid den något ansträngda resningen från velocipedens ändalykt. Krasande med mig följe slår fram till betongen på vilken dörren till eventuell lycka tronar. Jag kan portkoden. Slitna knappar avslöjade den vid min andra visit i den här byggnaden. Senast jag sov i ett trapphus var det under golvet jag kliver in på, bakom barnvagnar och en knippe solkade trädgårdsredskap. Idag väljer jag istället den vänstra trappen, och går ett par våningar upp. Klockan på andra sidan dörren hörs ut. Ser mig omkring. Står vid titthålet. Väntar. Hur lång tid har passerat? Trycker knappen en gång till och håller den inne en halv sekund. Åter vagt plingande. Besvikelsekänningar. Jag vill kräkas igen. Väntar ett par minuter stående och sätter mig sedan på nedersta steget vid dörren motstående vägg. Fan. Undersöker vad klockan är, bestämmer mig för att sitta kvar och läsa en stund innan resan hemåt.
Tredje delen. Hemkomst.
Rafs och krafs hört genom dörren utlöser hjärtgymnastik. Med ett fast tag om boken med vänsterhanden och väskan uppdragen i knät kravlar jag baklänges uppför trappstegen, huvudet först, sandaler sist. Skuldrorna krockar med väggen, håller andan. Tystnadens innehåll dränks av väsande inifrån mig. Talljud, eller inbillning, men i mitt tillstånd av upphetsning och obefogad skräck spelar det inte någon roll. Drar långsamt darrigt in livsuppehållande gaser efter svårbedömt antal sekunder. Lås skramlas upp. Skrovligt mot ryggen, kallt mot häcken. Jag hinner inte tänka något klart innan någon runnit ut, stängt, sedan vidare nedåt. Efter klick och kolvslag låter jag nästan inget förflyta, trycker på den lilla svarta plingvårtan, halva famnen full. Hör porten där nere gå igen innan den här går upp. På rutin besvarar jag öppningen med "goddagens", glipan vidgas, "nämen hej" följs av både ett par steg bakåt och "stig på, stig på". Lyder, stänger, släpper ned packningen vid vit byrå. I hälsningskramen når min haka till skärningspunkten mellan mörkblå frottémorgonrock och nyckelben, jag gillar att känna hennes bröst genom kläderna. Det breda leendet frågar "jag ska precis fylla på och brygga en kanna, det är väl vad du kommit hit för att snylta åt dig av?", tyst småleende möter jag hennes blick hastigt nickande några gånger. Vi hänger kvar i synmötet helt kort, jag släpper taget först och börjar skala av kängskaften. Den varma parfymkantade atmosfären i hallen uppfattar jag som välkomnande, till en anonym socbetald 2.5:a med korridorshall och minibalkong. "Såg du han som just gick? Hans fru är som ett lik bland lakanen, det är för att få vara likadan som han kommer hit", medan jag hänger jackan på den enda lediga plastgalgen börjar jag kortfattat berätta om min eftermiddag för att förklara varför jag inte sett honom, betonande hur oförnuftig rädslan min nu känns som. Små skrattpärlor möter mig i det rent hållna köket, hon säger att hon vet precis hur jag känt senaste timmen eller två. Om entrén är anonymt välstädad, så är köket dubbelt upp så. Slår mig ned på en av två stolar vid bordet, tackar för senast och frågar efter aktuellt i hennes liv. Det syns i detaljerna att matlagning mycket sällan försiggår här inne. Kryddburkarna på spisfläkten är allihop nästan fulla, ingen disk i diskstället, inte en enda fläck någonstans, förutom på kaffeapparaten som just nu får en halvliter vatten att jobba med. "Medan den där gör sitt ska jag slå i mig och sedan duscha", snabbt tassande från ena kökssidan till den andra, ur kylen äskas en förberedd pump och oöppnad nålförpackning. Från ägghyllan i dörren tas också en plastask jag tror mig känna till innehållet i sedan tidigare besök, när den står framför mig har jag gillande kommenterat vädret och fått bifall. Vant fingras administrationsverktyget ihop när hon satt sig ned på andra sidan om tidningsstapeln, överst syns ett löst korsord. Andäktigt säger vi ingenting till varandra från det att hennes tygskärp lämnat midjan och torso helt blottats. Det finns grader av nakenhet. Annalkande penetration gör avklädd hud än mer avklädd, höger överarm får stas och allting står stilla. Världen ser på de små prickarna i armvecket och jag tänker ingenting, känner aromen från klorhexidin sprida sig. Hon får direkt blodrespons, stänger inne ett halvt andetag, jag slänger en blick ut mot trädtoppar och grannskapet. Öglans grepp lättat. Förbrukad utrustning på bordet, bomull fuktig av bakteriedöd mot lilla såret hålls kvar av bicepssammandrag. Hon blundar med öppen mun. Ansiktet ser ut som vid en ofejkad orgasm. Jag ler, ler hjärtligt och deltagande, och det är det första hennes nu blankare ser när locken glider isär. Passerande med rocken från axlarna mot duschen hänger hon skärpet om min hals, "ta vad du vill ha, jag vet redan vad du vill."
Sista delen. Final.
Slanten landade med kronan upp. Stängda ögon, ville inte se singlandet hända, önskade att jag inte kunde höra smällen i bordet och klicket i golvet. Tar några andetag stirrande rakt fram. Det är nu det sker, min venösa svendom ska åsidosättas. I teorin vet jag precis hur det ska gå till och vid några tillfällen har jag också bistått vänner vid betydande darrhänthet och besvärligt rullande ådror. Askens innehåll motsvarar mina förväntningar. En liten flaska kokt vatten, ett bredvid drogförpackningen smått glas, en remsa styckförpackade orangefotade nålar och en remsa små sprutor, en metallspatel, några sterila bitar filtermaterial. Bomull och klorhexidinlösning står på andra sidan av bordet. Jag vet vad jag vill. Trevande droppar jag någon milliliter från vattenflaskan i glaset, knäpper runt det gråvita i påsen några gånger. Halkar med fingrarna på plastens rödrandade kant, får isär, inandas långsamt njutande doften från insidan. Låter den avlånga metallen frambringa en liten hög, friskt vågat eller dumdristigt rörs mängden ut i vätska, lösningen får lösa sig själv medan jag väljer den yttre floden i vecket på högerarmen. "Sinistert hänt" mumlas till cirklande desinfektion. Tussen slängs på golvet, den får inte riskera att användas igen. Slår ett löp på skärpet, noga med renheten för jag inte det blå tyget över oskuldsytan. Vispar tre varv åt vardera håll i glaset. Lägger i en filterbit och sätter toppen mot den, fingerfärdigt dras det visuellt knappt av pulvret förändrade upp i sprutkroppen av vänstern. Upptäcker något mjukplastigt på golvet under stolen, griper utan att tänka på det om det med tårna fokuserande helt på vad jag har för stadiga händer. Sätter plattan bakom tänderna för att få ledigt att öppna en kanylförpackning, kompletterar sedan pump med ihålig skärpa. Frottén smakar handduk. Skalet kring den lilla fallosen sitter kvar mellan den passivare handens tumme och pekfinger, tänker kvickt igenom "ensam i en horas kök, bara hon och jag vet, det kan gå helt fel, jag kan det här, jag borde desinficera igen, nu kör vi." Knyter näven efter bättrat drag i stasen. Givetvis stannar nålen och vilar helt kort mot hudytan, jag tar tillfället i akt att svälja, lägger an i bekant vinkel. Det rosa passeras lätt, väggen tar emot lite. Allt bullrar av pulsen men ploppljudet överröstar det. Direkt ett litet svar, så jag petar fram lite till med pekfingertoppens nagelsida. Ingen tvekan. I med alltihop i ett svep, sveper ur metallen ur mig, sveps i omedelbar förlösning. Det finns inte någon fuktad bomull redo. Tappar taget om tyget. Andedräkten, svalget, fylls av smak. Den smaken. I rörelserna finns en nyans av desperation under beredandet av bakteriedöden den här gången. Jag är så jävla lycklig. Griper om bordskanten. Blundar.
-"Jag kan göra vad som helst. Ingenting ligger helt utanför min makt just nu. Obehag finns inte, har aldrig funnits. Jag vet allt."
Fnitter bakom breddar mitt leende, blottar tänder, friden kan kallas sakral och intimiteten i tillfället överskrider just då alla gränser.
