Uppifrån taket var det alldeles tyst, trots att jag visste att Bror satt där och höll sig kvar för allt vad han var värd. Jag satt på passagerarsidan av bilen, fullt upptagen med att titta på skogen som passerade framför mina ögon. Sensommaren hade lagt sig över Jämtland och den djupa skogen som omslöt den skränande bilen var lummig och rogivande. Fåtal sekunder emellanåt glömde jag nästan att jag befann mig i Farsans vansinnesfärd. Farsan ökade farten lite till i nedförsbacken och vände sig emot mig. "Nu blire lutning!" spottade han ur sig och ögonens grå iris sköljde över de små pupillerna. Han kastade sin hand mot växelspaken. "LUTNING!" skrek han sedan och dunkade sin björntassliknande näven tre gånger emot bilens tak. Det här var skogsbilvägen. Den hette så, den där grusvägen som löpte genom skogen i Tångböle och mynnade ut på "området". Området var en rad fritidshus som tillhörde människor från södra Sverige - de vi slapphänt kallade för "stockholmarna" och som inte beblandade sig med den övriga bygden. "Dom tror dom är så jävulens mycke bättre än oss, stumpan", brukade Farsan säga. "Kommer hit en gång om året gör dom å sen åker dom hem å säger te riksdan att de inte finns nån björn å varg å sen kommer de nån lapp i brevlådan å vi fårnte skjuta av vargjävlarna mer för stockholmsgrispittarna såg inge närom va ut på kvällspromenad". Farsan var en cyniker. En enkel sådan. Under hela sitt liv hade han levt precis på katastrofens kant. Han hade varit i vartenda land jag kunde komma att tänka på och han kunde så mycket, men han var en cyniker. En enkel sådan.
Bilen svängde in på området och sänkte försiktigt farten. Farsan avslutade med en väldigt tvär bromsning och Bror rullade ner från sin plats på taket som en lovikkavante och landade på motorhuven. Farsan öppnade bildörren med ett rejält gastande och Bror satte sig upp med armarna kring magen och ett hysteriskt, nöjsamt skratt. Solen föll på bilen och hans kritvita överkropp bländade mig där jag fortfarande satt i framsätet och tittade ut. Bror var en tanig trettonåring med svart hår och stora vita tänder som tillsammans med ett blankt tandkött glittrade när han tittade på mig. Bror såg ut lite som en apa när han log. En rar apa, som jag fann lätt att uppskatta.
Farsan slängde av sig sin tröja och lät blotta sin rödbrända överkropp. Till de grova, muskulösa armarna hörde en stadigt växande buk. Min i övrigt normalbyggda farsa var, som ni gissningsvis förstår, en man som allt oftare fick frågor om när barnet väntades. Min farsa var dessutom, som ni gissningsvis förstår, en man som besvarade sådana skämtsamma pikar med att slunga glasflaskor i väggarna och hytta med den farliga flaskhalsen. Farsan var hemskt stark. När jag och Bror inte längre orkade gå promenadvägen fram brukade han ta oss på vardera axel och bära oss kilometer, problemlöst. Sådan var han. En stor, arg, björn. Omdömeslös, men ändå väldigt kärleksfull och sympatisk. Sådan minns jag honom.
Farsan och Bror började springa längs grusvägen, ner emot vattnet. Med yttersta försiktighet försökte jag öppna bildörren och ta mig ut, utan att på något sätt snudda vid högt gräs, grenar eller någonting annat som tillhörde naturen och inte låg under mina fötter. När jag återger detta vet jag inte hur jag möjligen skall göra beskrivningar av mitt naturhat rättvist. Jag tog några hariga steg bort från det höga gräset och följde sedan grusvägen ner mot sjön i mina vita sandaler som ständigt fylldes med småsten och gjorde det smärtsamt att ta sig fram. Det faktum att naturen jagade mig gjorde det givetvis mer eller mindre omöjligt att stanna för att plocka ur stenarna. Då skulle den ta mig, vill jag minnas att jag tänkte. Naturen. Vad jag egentligen var rädd för är svårt att säga. Förmodligen kan jag spåra det till någonting som börjat som en insektsskräck och senare eskalerade i takt med Farsans "saker-man-dör-av-i-naturen"-prat. En ständigt pågående indoktrinering.
Nere i sjön plaskade de omkring och när jag tagit mig förbi de värsta grenarna och nått sjöns badstrand stod Farsan med Brors huvud precis under vattenytan och skrattade högljutt. Han släppte Bror, som kastade sig upp ur vattnet med panikslagen inandning. Skratten kom åter och jag slog mig ner och stack in mina tår i sanden. Vid den här tidpunkten i mitt liv hade sensommaren i Jämtland alltid varit det enda jag visste om och det är först nu, när jag erinrar varje sekund av varje sommar jag spenderade där som barn, som jag verkligen kan uppskatta det och drabbas av sjuklig nostalgi. Jag satt i tystnad och såg Bror och Farsa försöka ha ihjäl varandra i gevsjöns glasklara vatten. Mitt tydligaste, tidigaste ljudminne måste vara Bror innan han nådde målbrottet. När han fortfarande lät som en flicka. Hans skratt var så hjärtligt.
