The day the music died.

(Kort ordlista återfinns vid inläggets slut)

He va ja å Jännifer. Sommarn, han had anlänt te nordligare svenska breddgrader å vi hadd slage oss ne i gräse baki idrottshalln för å iaktta klassen hennes å deras utomhusaktiviteter. Bilder i minne tillåt me påstå en cigg va placerad i mun på me. Svarta långebyxa me utswängda ben, uppkavlad te strax under troslinning minns ja å. Jackan, han va sen en stund tillbak avdröjen å blotta nu blåbleken armar å bröst, lätt å se inhunder tunnlinne.

Intressant i sällskape var ja int, trots allt. Brevi me låg Jännifer utsträckt i gräse me skinnjack und ryggen. Hon hadd en blå magtröj som hon redan då vi satt oss ne, hadd gjort se av me. Blondlockan låg spridd i gräse runt hårskalln. Tunnbyxan hadd hon snört jävlart långt å kvar me jag å hon, fanns de där smalbena, brun i sinne, blank å nyrakt, att ånjuta för omvärlden.

En bit ifrån kund vi se di övrige flicken i klassen hennes, ståendes som i grupp å stirrendes på jag å hon. Knipandes sina småe munnar å rynkandes sina långe panner. Själv satt ja som å fantiser om ord som därner utbyttes om jag å hon. Mest Jännifer å minst jag såklart. Tillsamman hadd vi nånstans på vägen kommi å bli mytomspunna å ja vill själv minnas att ja gilla ne. Vänningen hadd vart radikal å vi underhjöll oss självt med å planera fler stordåd hela tin.

Baki jag låg na då nu å tänd en cigg. Läppan de knep hon om han utan å rör skallen. Flicken dänna ner stirra då fortfarande, trots att lärarn deras blåst i visspipa för å signalera rastens slut å att de gatt kom åter. Kängerna spark ja av å börja klumpaktigt kryp upp genom gräse för å lägg me brevi na. Hon vänd se om å kisa me småögen som lyst i sinne, alldeles grå, samtidigt som hon log se ett brett leende å tog se ett vänligt grepp om handen min.

Ja grep tillbak å lät handen hennes vandra från handflatan min å upp över färskt ärrad handled. När ja rörd leda nämnvärt känd ja me fullständigt lammen men he va me gohurvens uti arman i bena av beröringen hennes. Int spela he nån roll då, tänkt ja. Vår platoniska beröring var no för va otränat ett vuxenöga som helst nån slags kärleksförklaring. Själv skull ja vill å säg att he va jävlart enkelt oss emella. Känns he bra gör man he, bruka vi säg. Förhållningssätte i stort är ett ja även i vuxålder ha haft stor behållning utav.

Långglanstigt svarte hår blanda se me trasigt blekt ett sådant. Blekhyn min såg se då bara mer sjuk å blek ut intill Hennes gyllenbruna, glitterhud. Ofta å gärna bruka vi säg oss va en slags Jing å Jang te utseende. Vi gilla å tala om fysiska olikheter som fanns oss emilla som kontrast till systersaktig personligheter. Ja tänd me en ny cigg å satt me upp för å fäst fokus på de svettiga elever som nu sprang i nån cirkel ner bortåt fotbollsplan.

"Nä du Elin, ligg vi hänna läng till kom vi då å bli gammjänt" utbrast Hon å satt se upp brevi me. Ja såg åt na å nicka; "Gode" svara ja å hon log. "Å du vet ja älska de, men ja tänk int inför först av lebb-bröllope heina" fortsatt hon å börj sök i gräse efter kläda hennes. Ja log i nick åt na. "Nä, ja kan inte påstå att he ä va ja ha fö avsikt i gö hell" svara ja å rest me upp för å dra på jacka. He börj å dra kallt inåt oss å vi hadd int för avsikt å vänt på nån av ynglingarna neri. På väg mot slirning mött vi en annan av de gemensamma bekanta vi hadd, han å i klassn under jag själv. Kenny hett han å ja vill minnes oss som vänner sen mång år.

"Nå Kenny säg oss, va händ!" Ropa Hon å sprang fram me brunarman utsträckt. "Vi ska far ut åt Jutis senar idag och gör oss bekant med nå ny schnatter-schnoppar som komme hit." Svara han å flina. Jännifer stann som upp å såg på han. "De som far å plocke schnattren i Jutis är ju för satan bar nå Thailändare" svara hon villrådigt å glodd på han. "He finns då nå gode fina thailändskor å" svarade Kenny å jag log åt tanken på å se dumpojkan från lokaltraktn ställ se å försök ragg på nå bärplockande utländskor som int hadd ett ord svenska i skalln.

"Sjå de litt nu! Kan du int bara stann kvar hänna?" fortsatt Jännifer å tyckts som snarast svartesjuk. "He som hänn, he hänn hänna å int i Jutis!". Swårövertalt he va han, men som alltid långt från omöjli, allerhelst när Jännifer tryckt bruntissan uppåt snoken på dumpojken. Arjeplogsideale, he sto hon för å he visst hon. He fanns int en pojk å ung man i traktn som int vill å sätt på na. Ja undra hur he kändes. Ja tro hon gilla å se he. Hon gilla å vet om he.

Mest tro ja Jännifer intresert se för att Kenny hadd chaufför å bil. Int va då hon så sugen på å umgås med jem, hon vill som bara ha nå å gö, i aktuellfalle å sitt i bil å kör ekring. Dra raggen, bruka vi säg att he hett. He betydd att man körd runt samhälle å vinka te folk. Jännifer tyckt om he. Själv höll ja me mest i baksäte å skämds som lite. Ja hadd aldri riktit känt me självsäker nog för å anse me pass in i gänge ja umgicks i. Ja va som mest på efterslänge å såg trög ut. He hadd som bleve så då ja int va från stan frå börja. Ja va schtockholmar som hadd lärt me tal som artjeplogarna. Ja va kameleontn.

He kom se som så att övriga i sällskape me bil va mer in på å sök upp thailändsk schnottran å lämna av oss vi Kalles in i samhälle innan de drog vidar. Jännifer kasta sten på fordone efter jem. "FITTER!" skrek na å vi skratta. "Satans snålabbarr. Satans lejdas.". Kenny tröst na me att he säkert kom å visa sä att he bar va nå satans polacker som slöje se ner i Jutis för å plock bär. Alla visst ju, åtminstone om man kom från Arjeplog, att he finns int nå fina polacker. He gå int. He ä va schtockholmarn skull kall för "fysisk omöjlighet".

Heldagen hadd ja i skalln haft va ja nu, när vi satt oss ner brevi varann på trappen te Kalles me varsin glass, skull säg. Jännifer snacka om nå dumjävla skit hon hadd utsatt se för på fylla. Hon gilla å snacka om sexlive hennes. Hon gilla när gamfolke gick förbi å stirra i sinne på na. Ja tog me ett djupt ett andetag å sen skjöt ja av he: "Ja ska flytta" sa ja. Kort å slätt som om he inte var nå. Kenny vänd se om å stirr på me. Jännifer stirr in i glassn som om hon int alls hadd hört me. "Va fan säg du?!" utbrast Kenny. Jännifer fortsatt stirr in i glassn. "Vart då?!" fortsatt han å ja såg på Jännifer som nu kisa i solljuse å såg på me å flina. Hon trodd int ja va seriös.

"Linköping" svara ja å Kenny bara gapa som en abarr självt. "Vid hela bubba" sa han. Ja vet int om he va som ett vedertöjet uttryck i Arjeplog eller om he va som mer internt oss emella. Bengt-Urban Fransson, Bubba, kommunfullmäktig, homosexuell socialdemokrat, hadd kommit å bli nåt av en kung över ingemanslande vi levd uti. Han va dessutom maskot för gänge vårt.

"Va gö man i Linköping?" fortsatt han å skratta. "Ja mena ... Som man int kan gö hänna?". Ja flina å tyckt me som int riktigt förstå frågan. "Ä du trög?" sa ja. "Allt finns fan i Linköping!". Jännifer satt tyst å lyssna. Ja tro hon fortfarande trodd att ja drev me na. "He finns jobb i sinne, till å böre me. Sen finns he folk å man behöv int bry se om att alla vet va man gjort för schit dan efter man gjort he".

"Men he finns jobb i Arjeplog å" sa Jännifer plötsligt å kisa mot me. "He ä fan int värt he. He kom bara bli skit" fortsatt hon å ja känd me ilsk. "He e bättre du stannar. Du ha morsan här. No kan du håll de hos hon medan du skaff de ett jobb". "Ä du trög i helskalln?" svara ja å känd hur he blev surt i stämningen. "He finns satan inga jobb hänna om man int vill tork i röven på dementerna nerpå Vauka. Ja vill int tork röv, int alls till å börja me". Ja va int glad. Jännifer stirra argt på me å Kenny höll se utanför. Ja insåg snart att ja nog just tatt me friheten å förolämpa deras livsplanering. De hadd tänkt å stanna. Båda de två.

"He finns anne å gö i Arjeplog än å tork röv" svara Jännifer mä å starrblidga. "He finns int de" svara ja å lät rösten min mildras. "Jännifer he gå int". Ja känd me uppgiven. Sanning var att ja int alls visst vad i satan man gö i Linköping. No va he större, men he va int nån metropol. No känd ja nån, men knappast många. "He ä trögjuden" svara Jännifer. Hon tilltala Kenny som om ja int fanns dänna. "He ä därför hon far" - "Vem i satan e trögjuden?" svara Kenny. "Nån kille hon träffa" fortsatt Jännifer å ja lät, i min uppgivenhet, henne hållas. "Så jävla trögt å flytta till nån kille å tro he bli bra då" sa hon. "He finns bara skit dänna neri ska du se". Ja lyssna på hon å lät me ta in va hon hadd å säg. Sanningen va sån att ja int visst ett skit om va ja ga me in på.

"Vet du va he finns dänna ner i, Elin? Ja ska berätta ne för de. He finns hallickar. He ä va ne finns. Anonymitet i sinne, he ska du veta. He finns di som dö mitt i gatan utan att folk gö ett jävla skit åt saken. He finns knark. He finns våldtäktan. Polletik. Mördare. Ja satan å jävla skit he ä va he ä. Ja ha känd så mång som flytta hänna från å komme tibaks ett år senar som helt andra personer. He gå int å prata med jem en gång. Man bli helt CP av schtockholm".

"Ja ska int flytt te Stockholm, Jännifer" svara ja. "He ska du" svara hon.

Jag minns fortfarande hennes norrländska, ungdomliga förortsvisdom och jag minns fortfarande hur den fick allt nedanför Metropolen Arjeplog att kännas tämligen mer tilltalande och spännande. Jag uppskattar än idag att återvända till Arjeplog för att beblanda mig med lokalbefolkningen och på avstånd studera dem. Men visst är det så; när man en gång gett sig av förändras man snabbt. Min förmåga att imitera arjeplogsmålet är vad som återstår. Det finns inget tillbaka.

Idag saknar jag kontakt med såväl Kenny som Jennifer. De avslutade sina studier efter mig. Det händer att jag "gillar" någonting på deras Facebook-profiler eller hör någonting om dem via min kvarglömda mors och mina korta telefonsamtal.

Kanske är det så att man vet att någonting verkligen är över, när man klickar "gilla" på meningslösa statusuppdateringar på Facebook för att bekräfta att man är vid liv. Jag vet åtminstone att jag alltid kommer att värdesätta den sällsynta och berikande erfarenhet som det innebär att på fullständigt allvar, en gång för länge sedan, ha delat den dels kvävande, dels underbara och magnifika världsbild som innebär att söder om Dorotea sträcker sig ett monstruöst, vidrigt landskap. Ett Mordor. Dess invånare är slavar, levande i meningslös dekadens. Så snart man dras in i deras levrene, står man evigt dömd till själlöshet, brinnande i ett meningslöst helvete. Det finns ingen återvändo. Man blir en del av ondskans eviga territorium. Man blir en del av det eviga landet Stockholm.


Ordlista:

Schnatter-schnottran: Hjortronplockare.
Lejdas: Dumfan, ungefär.
Snålabarr: Sniken person. Eller en snål abborre, om man så vill.
Gammjänt: Ungmö.
Gode: Väldigt. Med eftertryck. Används snarast som ”ja, verkligen!”.
Hänna: Här.
Bruntissan: Bruna bröst.
Dementan: Dementa individer.
I sinne: Väldigt mycket. ”Jobb i sinne” = Väldigt många jobbmöjligheter.
Dröjen: Dragen.
Snör: Kasta.
Hårskalln: Huvudet, kort och gott.
Gohurvens: Rysningar av välbehag.
Slirning: Ta en öl.
Emilla: Emellan.
Gatt: Måste, behövde, var tvungen.
Lammen: Träningsvärk. Smärta på grund av överansträngning.
Gö: Göra.
Hell: Heller.
Jutis: Plats belägrad i Arjeplogs utkant.
"Sjå de": Lugna dig/Ta det lugnt/Vänta lite.
Jem: Dem/Dom.
Töjet: Taget. (Vedertöjet = Vedertaget.)

Tant Sköka och kusin Amin.

Förspel. Rädsla.

Stissigheten syns förhoppningsvis inte. Varje gång jag gör det här känner jag hur skam och rädsla för upptäckt omvandlas till avtrubbad bakgrundsnervositet, lite i taget. Greppet om de ihoprullade sedlarna i fickan hårdnar när en våg av vad-fan-håller-jag-på-med sköljer genom tankarna, inom några sekunder har knuten i magtrakten tappat lite i betydelse men skakigheten i kroppen kommer att bestå ännu en tid och säkerligen återvänder snart känslan av att en form av övergrepp är förestående. Det brukar den göra under hela transportsträckan till att bli normal, bra och bättre, igen. Muntorkan är värre än när handikappande mycket dåligt hasch fått tjära ned insidan av mina lungor. Tafatt pillas telefonen upp ur jackfickan där den låg inlindad i ett enklare romersk-katolskt radband, klockan på den anger att jag skulle kunna göra en avstickare från avsedd väg och köpa en flaska vatten eller något saliverande att låta tungan planlöst flytta runt bakom onödigt sammanbitna tänder. Istället stannar det något stela stegandet upp följt av en lätt darrande suck. En bit bort sitter en kvinnlig medlem ur russinklubben på en betongsugga utplacerad för att hindra biltrafik på den här gatan, och ser uttryckslöst hitåt. Hennes gamla hud skvallrar om att hon kanske skulle uppskatta några vänliga ord och en cigarett, själv skulle jag uppskatta detsamma så jag går fram, hälsar, och erbjuder en otänd vän med filter ur ett rödsvart paket. Erbjudandet accepteras med ett hjärtligt leende som bekräftar hypotesen om rynkighetens orsak, ömsesidig artighet ackompanjerar stillsam gemenskap i det här mötet. Efter ett par bloss hostar hon mjukt. Nämner något om sin makes död i lungcancer för sju år sedan, blickande rofyllt på tobaksprodukten mellan spröda fingrar hållna i ögonhöjd. Jag kan i hennes ord känna hur det fortfarande gör henne komplett att hon älskade sitt liv med den mannen. Samtalet sker i maklig takt, små ord bryter trygg tystnad i samförstånd då och då på vägen mellan nytänd och fimp. Gemytlig tacksamhet utväxlas när glöd dödats. Min färd fortsätter.

Första delen. Halv affär.

Griper åter om sedlarna och ser stint framåt bestämt tillryggaläggande avståndet till den avtalade mötesplatsen. De kraftiga stegen är mitt sätt att försöka dölja för mig själv återkommande osäkerhet och tvivel, uttunnad skräck. Konfrontation med sociala makter föreligger på obestämt avstånd och det gör mig obekväm, men för tillfället är det ett hanterligt faktum, om än ofta återkommande som tankematerial. Luften känns fuktig och kall, solen värmer inte särskilt mycket vid den här tiden på året, ändå har träden som växer på den här kyrkogården börjat få knoppar. Mest björkar. Om det finns något vettigt i att träffas för den här typen av transaktion på en gravgård undflyr det mina mentala förmågor för tillfället. Produkten det gäller har ett sådant värde för mig att långt större risker än de jag tar nu hade känts acceptabla att utstå. En bit bort ser jag min tilltänkta brottspartner och en person till, lossar fingrarna från sedlarna, känner efter svettigheten i handflatan som strax ska greppa en annans motsvarighet och antagligen en ytterligare. Smygtorkning mot fodret i jackfickan tänker jag på som en form av kutym i förbigående. Utbyter handslag och gillande kommentarer om mötet, inser att endast jag i sällskapet är sober i farmakologisk mening, presenteras för den okände. Några ord om förfluten och kommande tid sägs, mina armar korsas, löses kort därefter upp igen, sedan tar jag ett tag om ena handleden mot ländryggen istället. Värnplikten lärde ut den här positionen. Knuten i buken ger inte vika. Tillräckligt mycken artighet för att affärer ska kunna ta vid så syftet med sammankomsten nämns, en tunga rör hastigt vid läppar och blickar flackar. Alla småler. Knyckigt fumlar jag fram rullen som i samma serie rörelser lämnar min ägo. Varan finns inte här. Jag vill kräkas. Alla småler. Om två dagar ska det här gå i lås. Han jag känner kramar mig hastigt och plötsligt, säger att min investering kommer att ge honom avkastning, själaglad över att få kostnadsfritt beroendeunderhåll nästa dag eller dagen därpå. Bestämt sväljer jag ned den spontana oron för vad som kommer att ske sedlarna, tänker på att intresset jag har i det här är frivilligt och inte dagligdags injicerande, gläds med min bekant. Centralstimulerade personer är alltid upptagna med ett eller annat, så rätt kvickt efter penningöverlämningen meddelar den okände att de har fler möten att bevista. En hjärtlig kram följs av löften om telefonsamtal senast imorgon kväll. Handslag, hejdå, hörs, sköt om dig; redan innan instegande bland gravstenarna hade jag bestämt för en sak. Skulle jag inte få min påse direkt så bär det av till en plats där det alltid finns lite att tillgå.

Andra delen. Jakten.

Knät värker. Snedheten i höft och axlar gör sig påmind. Hård hetsig gång. Jag vill verkligen komma fram så fort som möjligt, förbi och igenom vårkylig motvind. Distansen till stadskärnan ökar, folktätheten minskar, promenad blir lätt jogg. Grusig trottoar bär stadigt, känns trygg jämförd med min fortfarande darriga lekamen. Målet nu är snäppet farligare än det förra. Innerligt hoppas jag på att hon inte utför tjänster eller ärenden utanför hemmet den här eftermiddagen och märker knappt att jag halkar till riskerande ansikte och handflator, länger kliven ignorerande krämpor. Grågrön putsfasad hägrar något hundratal meter bort efter en instabil kurvtagning av ett gathörn. På den här gatan har jag bara varit vid en handfull tillfällen men den känns ändå hemtam, välkomnande och mysig. De här kvarteren bebos mest av frånskilda med barn och hund periodvis, studenter av bland studenter välbärgat slag, och diverse låglöneträlar. Ofrivilligt flåsande sätter jag mig på en pakethållare utanför porten och känner hur kläderna närmast huden fuktats, inväntar lugn nog för att kunna genomföra ännu en mötesinledning utan att svälja stavelser och distraheras av mild blodsmak i svalget. Den här platsens doft påminner mig om rikliga mängder förortsfylleri, och besök hos min farmor under barndomen, sträckan mellan bil och trapphus. Cykeln gnisslar lätt när jag fortfarande sittande kränger av mig ryggsäcken, sträcker ut armarna, tar några rejäla andetag, och hör ett lite större gnisselljud vid den något ansträngda resningen från velocipedens ändalykt. Krasande med mig följe slår fram till betongen på vilken dörren till eventuell lycka tronar. Jag kan portkoden. Slitna knappar avslöjade den vid min andra visit i den här byggnaden. Senast jag sov i ett trapphus var det under golvet jag kliver in på, bakom barnvagnar och en knippe solkade trädgårdsredskap. Idag väljer jag istället den vänstra trappen, och går ett par våningar upp. Klockan på andra sidan dörren hörs ut. Ser mig omkring. Står vid titthålet. Väntar. Hur lång tid har passerat? Trycker knappen en gång till och håller den inne en halv sekund. Åter vagt plingande. Besvikelsekänningar. Jag vill kräkas igen. Väntar ett par minuter stående och sätter mig sedan på nedersta steget vid dörren motstående vägg. Fan. Undersöker vad klockan är, bestämmer mig för att sitta kvar och läsa en stund innan resan hemåt.

Tredje delen. Hemkomst.

Rafs och krafs hört genom dörren utlöser hjärtgymnastik. Med ett fast tag om boken med vänsterhanden och väskan uppdragen i knät kravlar jag baklänges uppför trappstegen, huvudet först, sandaler sist. Skuldrorna krockar med väggen, håller andan. Tystnadens innehåll dränks av väsande inifrån mig. Talljud, eller inbillning, men i mitt tillstånd av upphetsning och obefogad skräck spelar det inte någon roll. Drar långsamt darrigt in livsuppehållande gaser efter svårbedömt antal sekunder. Lås skramlas upp. Skrovligt mot ryggen, kallt mot häcken. Jag hinner inte tänka något klart innan någon runnit ut, stängt, sedan vidare nedåt. Efter klick och kolvslag låter jag nästan inget förflyta, trycker på den lilla svarta plingvårtan, halva famnen full. Hör porten där nere gå igen innan den här går upp. På rutin besvarar jag öppningen med "goddagens", glipan vidgas, "nämen hej" följs av både ett par steg bakåt och "stig på, stig på". Lyder, stänger, släpper ned packningen vid vit byrå. I hälsningskramen når min haka till skärningspunkten mellan mörkblå frottémorgonrock och nyckelben, jag gillar att känna hennes bröst genom kläderna. Det breda leendet frågar "jag ska precis fylla på och brygga en kanna, det är väl vad du kommit hit för att snylta åt dig av?", tyst småleende möter jag hennes blick hastigt nickande några gånger. Vi hänger kvar i synmötet helt kort, jag släpper taget först och börjar skala av kängskaften. Den varma parfymkantade atmosfären i hallen uppfattar jag som välkomnande, till en anonym socbetald 2.5:a med korridorshall och minibalkong. "Såg du han som just gick? Hans fru är som ett lik bland lakanen, det är för att få vara likadan som han kommer hit", medan jag hänger jackan på den enda lediga plastgalgen börjar jag kortfattat berätta om min eftermiddag för att förklara varför jag inte sett honom, betonande hur oförnuftig rädslan min nu känns som. Små skrattpärlor möter mig i det rent hållna köket, hon säger att hon vet precis hur jag känt senaste timmen eller två. Om entrén är anonymt välstädad, så är köket dubbelt upp så. Slår mig ned på en av två stolar vid bordet, tackar för senast och frågar efter aktuellt i hennes liv. Det syns i detaljerna att matlagning mycket sällan försiggår här inne. Kryddburkarna på spisfläkten är allihop nästan fulla, ingen disk i diskstället, inte en enda fläck någonstans, förutom på kaffeapparaten som just nu får en halvliter vatten att jobba med. "Medan den där gör sitt ska jag slå i mig och sedan duscha", snabbt tassande från ena kökssidan till den andra, ur kylen äskas en förberedd pump och oöppnad nålförpackning. Från ägghyllan i dörren tas också en plastask jag tror mig känna till innehållet i sedan tidigare besök, när den står framför mig har jag gillande kommenterat vädret och fått bifall. Vant fingras administrationsverktyget ihop när hon satt sig ned på andra sidan om tidningsstapeln, överst syns ett löst korsord. Andäktigt säger vi ingenting till varandra från det att hennes tygskärp lämnat midjan och torso helt blottats. Det finns grader av nakenhet. Annalkande penetration gör avklädd hud än mer avklädd, höger överarm får stas och allting står stilla. Världen ser på de små prickarna i armvecket och jag tänker ingenting, känner aromen från klorhexidin sprida sig. Hon får direkt blodrespons, stänger inne ett halvt andetag, jag slänger en blick ut mot trädtoppar och grannskapet. Öglans grepp lättat. Förbrukad utrustning på bordet, bomull fuktig av bakteriedöd mot lilla såret hålls kvar av bicepssammandrag. Hon blundar med öppen mun. Ansiktet ser ut som vid en ofejkad orgasm. Jag ler, ler hjärtligt och deltagande, och det är det första hennes nu blankare ser när locken glider isär. Passerande med rocken från axlarna mot duschen hänger hon skärpet om min hals, "ta vad du vill ha, jag vet redan vad du vill."

Sista delen. Final.

Slanten landade med kronan upp. Stängda ögon, ville inte se singlandet hända, önskade att jag inte kunde höra smällen i bordet och klicket i golvet. Tar några andetag stirrande rakt fram. Det är nu det sker, min venösa svendom ska åsidosättas. I teorin vet jag precis hur det ska gå till och vid några tillfällen har jag också bistått vänner vid betydande darrhänthet och besvärligt rullande ådror. Askens innehåll motsvarar mina förväntningar. En liten flaska kokt vatten, ett bredvid drogförpackningen smått glas, en remsa styckförpackade orangefotade nålar och en remsa små sprutor, en metallspatel, några sterila bitar filtermaterial. Bomull och klorhexidinlösning står på andra sidan av bordet. Jag vet vad jag vill. Trevande droppar jag någon milliliter från vattenflaskan i glaset, knäpper runt det gråvita i påsen några gånger. Halkar med fingrarna på plastens rödrandade kant, får isär, inandas långsamt njutande doften från insidan. Låter den avlånga metallen frambringa en liten hög, friskt vågat eller dumdristigt rörs mängden ut i vätska, lösningen får lösa sig själv medan jag väljer den yttre floden i vecket på högerarmen. "Sinistert hänt" mumlas till cirklande desinfektion. Tussen slängs på golvet, den får inte riskera att användas igen. Slår ett löp på skärpet, noga med renheten för jag inte det blå tyget över oskuldsytan. Vispar tre varv åt vardera håll i glaset. Lägger i en filterbit och sätter toppen mot den, fingerfärdigt dras det visuellt knappt av pulvret förändrade upp i sprutkroppen av vänstern. Upptäcker något mjukplastigt på golvet under stolen, griper utan att tänka på det om det med tårna fokuserande helt på vad jag har för stadiga händer. Sätter plattan bakom tänderna för att få ledigt att öppna en kanylförpackning, kompletterar sedan pump med ihålig skärpa. Frottén smakar handduk. Skalet kring den lilla fallosen sitter kvar mellan den passivare handens tumme och pekfinger, tänker kvickt igenom "ensam i en horas kök, bara hon och jag vet, det kan gå helt fel, jag kan det här, jag borde desinficera igen, nu kör vi." Knyter näven efter bättrat drag i stasen. Givetvis stannar nålen och vilar helt kort mot hudytan, jag tar tillfället i akt att svälja, lägger an i bekant vinkel. Det rosa passeras lätt, väggen tar emot lite. Allt bullrar av pulsen men ploppljudet överröstar det. Direkt ett litet svar, så jag petar fram lite till med pekfingertoppens nagelsida. Ingen tvekan. I med alltihop i ett svep, sveper ur metallen ur mig, sveps i omedelbar förlösning. Det finns inte någon fuktad bomull redo. Tappar taget om tyget. Andedräkten, svalget, fylls av smak. Den smaken. I rörelserna finns en nyans av desperation under beredandet av bakteriedöden den här gången. Jag är så jävla lycklig. Griper om bordskanten. Blundar.

-"Jag kan göra vad som helst. Ingenting ligger helt utanför min makt just nu. Obehag finns inte, har aldrig funnits. Jag vet allt."

Fnitter bakom breddar mitt leende, blottar tänder, friden kan kallas sakral och intimiteten i tillfället överskrider just då alla gränser.

Ett halvfärdigt minne.

Bilen slängde mellan kurvorna på grusvägen och stenskott smällde mot rutorna. Jag grävde inte in fingrarna i sidorna av sätet under mig för att jag var orolig, utan för att inte slungas med ansiktet emot rutan. Då och då stack Farsan ut huvudet genom fönstret på förarsidan och tittade upp på taket. "HÄNGERU KVAR?!" gastade han och drog in huvudet igen precis lagom för att hans sida av bilen slog emot kraftigt granris. Rispandet från grenarna ljöd genom hela bilen och Farsan skrattade till då och då. Magen guppade på honom och han sköt huvudet bakåt. Man kunde nog simma i Farsan dubbelhaka när han skrattade, om man skulle känna för det. De gånger jag kastade en blick på honom så glödde hans vattniga, ljusblå ögon av lyckoblandad galenskap där han slängde fram bilen i grusvägens kurvor. En exilsk, apliknande dåre i sitt livsfarliga fordon.

Uppifrån taket var det alldeles tyst, trots att jag visste att Bror satt där och höll sig kvar för allt vad han var värd. Jag satt på passagerarsidan av bilen, fullt upptagen med att titta på skogen som passerade framför mina ögon. Sensommaren hade lagt sig över Jämtland och den djupa skogen som omslöt den skränande bilen var lummig och rogivande. Fåtal sekunder emellanåt glömde jag nästan att jag befann mig i Farsans vansinnesfärd. Farsan ökade farten lite till i nedförsbacken och vände sig emot mig. "Nu blire lutning!" spottade han ur sig och ögonens grå iris sköljde över de små pupillerna. Han kastade sin hand mot växelspaken. "LUTNING!" skrek han sedan och dunkade sin björntassliknande näven tre gånger emot bilens tak. Det här var skogsbilvägen. Den hette så, den där grusvägen som löpte genom skogen i Tångböle och mynnade ut på "området". Området var en rad fritidshus som tillhörde människor från södra Sverige - de vi slapphänt kallade för "stockholmarna" och som inte beblandade sig med den övriga bygden. "Dom tror dom är så jävulens mycke bättre än oss, stumpan", brukade Farsan säga. "Kommer hit en gång om året gör dom å sen åker dom hem å säger te riksdan att de inte finns nån björn å varg å sen kommer de nån lapp i brevlådan å vi fårnte skjuta av vargjävlarna mer för stockholmsgrispittarna såg inge närom va ut på kvällspromenad". Farsan var en cyniker. En enkel sådan. Under hela sitt liv hade han levt precis på katastrofens kant. Han hade varit i vartenda land jag kunde komma att tänka på och han kunde så mycket, men han var en cyniker. En enkel sådan.

Bilen svängde in på området och sänkte försiktigt farten. Farsan avslutade med en väldigt tvär bromsning och Bror rullade ner från sin plats på taket som en lovikkavante och landade på motorhuven. Farsan öppnade bildörren med ett rejält gastande och Bror satte sig upp med armarna kring magen och ett hysteriskt, nöjsamt skratt. Solen föll på bilen och hans kritvita överkropp bländade mig där jag fortfarande satt i framsätet och tittade ut. Bror var en tanig trettonåring med svart hår och stora vita tänder som tillsammans med ett blankt tandkött glittrade när han tittade på mig. Bror såg ut lite som en apa när han log. En rar apa, som jag fann lätt att uppskatta.

Farsan slängde av sig sin tröja och lät blotta sin rödbrända överkropp. Till de grova, muskulösa armarna hörde en stadigt växande buk. Min i övrigt normalbyggda farsa var, som ni gissningsvis förstår, en man som allt oftare fick frågor om när barnet väntades. Min farsa var dessutom, som ni gissningsvis förstår, en man som besvarade sådana skämtsamma pikar med att slunga glasflaskor i väggarna och hytta med den farliga flaskhalsen. Farsan var hemskt stark. När jag och Bror inte längre orkade gå promenadvägen fram brukade han ta oss på vardera axel och bära oss kilometer, problemlöst. Sådan var han. En stor, arg, björn. Omdömeslös, men ändå väldigt kärleksfull och sympatisk. Sådan minns jag honom.

Farsan och Bror började springa längs grusvägen, ner emot vattnet. Med yttersta försiktighet försökte jag öppna bildörren och ta mig ut, utan att på något sätt snudda vid högt gräs, grenar eller någonting annat som tillhörde naturen och inte låg under mina fötter. När jag återger detta vet jag inte hur jag möjligen skall göra beskrivningar av mitt naturhat rättvist. Jag tog några hariga steg bort från det höga gräset och följde sedan grusvägen ner mot sjön i mina vita sandaler som ständigt fylldes med småsten och gjorde det smärtsamt att ta sig fram. Det faktum att naturen jagade mig gjorde det givetvis mer eller mindre omöjligt att stanna för att plocka ur stenarna. Då skulle den ta mig, vill jag minnas att jag tänkte. Naturen. Vad jag egentligen var rädd för är svårt att säga. Förmodligen kan jag spåra det till någonting som börjat som en insektsskräck och senare eskalerade i takt med Farsans "saker-man-dör-av-i-naturen"-prat. En ständigt pågående indoktrinering.

Nere i sjön plaskade de omkring och när jag tagit mig förbi de värsta grenarna och nått sjöns badstrand stod Farsan med Brors huvud precis under vattenytan och skrattade högljutt. Han släppte Bror, som kastade sig upp ur vattnet med panikslagen inandning. Skratten kom åter och jag slog mig ner och stack in mina tår i sanden. Vid den här tidpunkten i mitt liv hade sensommaren i Jämtland alltid varit det enda jag visste om och det är först nu, när jag erinrar varje sekund av varje sommar jag spenderade där som barn, som jag verkligen kan uppskatta det och drabbas av sjuklig nostalgi. Jag satt i tystnad och såg Bror och Farsa försöka ha ihjäl varandra i gevsjöns glasklara vatten. Mitt tydligaste, tidigaste ljudminne måste vara Bror innan han nådde målbrottet. När han fortfarande lät som en flicka. Hans skratt var så hjärtligt.

Passionsbrott.

När han utan att fråga om lov tar dagens tredje cigarett lägger han också märke till att ljuset från en lampa inte är helt stadigt. Kort efter att glöden släckts slocknar den bärbara datorn framför honom, och han döljer förhållandevis väl desperationen tankar på apparatens slutliga frånfälle ruskar liv i. Andra gången det sker samma dag tänker han sig att hårdvaran bör skyddas genom att inte utsättas igen för plötslig strömdöd, rädslan inför att förlora funktionalitet hos den här elektroniken syns tydligt i hans blick. Att apparaten ges prioritet när en underskön varelse, han tycker iallafall så, det är synnerligen klargjort, besöker denna bostad kan anses tämligen oartigt. Så när utomhus kallar förklaras helt kort läget och önskemål om avstängd maskin framförs. Alla handlingar där ute sker med stringens och effektivitet, endast vad som måste göras utförs. Det fokus som föreligger märks tydligt. Ingenting av timanställt maskande går att skönja den här dagen, ingenting av lättja eller bekvämlighet. En proper arbetsinsats, om jag får säga det själv. På väg tillbaka ser han ut att bära på ett inombords leende under den så ofta uttryckslösa ytan, ett förståeligt sådant då en resa planerats vidtas snart. Avsikten med den är att få tag på det amerikanska sextiotalets mest revolutionära och afrodisierande glädjekälla, en av sinnesförändrandets mer betydande monarker. Längtan efter en cigarett i stillhet och mild beröring går också att skönja.

Mot trappen till huset sparkar han av den mesta snön från kängorna, tar som vanligt i mer än nödvändigt för att vrida ned dörrhandtaget, och drar bestämt igen porten till utomhus efter sig. Upptäckten i hallen att musik spelas i huset uttrycks inte ännu, men strax sker ett isättande av batteri i ljudkällan som kort efteråt ångras hur det skett. Med eftertryck och utan artighet fumlas så med den saken, följt av utträde ur den högljudda miljön, följande hon som besöker. Något ord utbyts och en ny stämning i bostaden visar sig när hennes steg passerat en bur. Kaffe i en avlång plastmugg, fast blick mot ingenting genom fönstret bakom spisen, pulsens mullrande hade gått att höra vid datorn om inte musiken spelats på så hög volym. I hans tankar passerar samtidigt framtidsanalyser och historiespekulationer, allting präglat av skräck uppkommen ur ovetskap om varför situationen uppstått, maktlöshet och handlingsförlamning utöver stirrandet som bedrivs vid sidan av tvångsartat kaffesörplande. Seendet och drickandet är halmstrån, att han inte ställer isär benen och lägger en eller båda händerna på ryggen, eller flyr fältet, förvånar mig storligen. Något håller honom kvar, oklart vad, kanske hopp, kanske kärlek, kanske mental kollaps. I buren flaxar det inte till när stegen kommer tillbaka, han vet ändå att den kroppen återvänt till köket, hör att den nedsänkes på en stol bakom hans rygg. En kort sirapstid förflyter.

-Vem är du egentligen?

Kanske är det ett par sekunder som passerar innan han svarar, allting är just nu, här, så förbannat viktigt att uppfattningen om tidens lopp allvarligt störs. Reaktionen söker förklara att frågan utan ett tydligare sammanhang inte ter sig begriplig för honom, han frågar vad som menas med den. Att den ställts och att han givit ett luftigt svar viftar hon strax bort, något ansträngt verkar det, efter hans konstaterande av upplevd vanmakt och hennes påstående om hans vana av att försätta andra i sådant tillstånd lämnar hon honom att åter glo på de solkiga rutorna. Fortfarande väller ur högtalarna fram en tung ridå när han insett det fruktlösa i att ensam begrunda situationens allvar och orsak. På veka lemmar går han för att luta sig mot dörrkarmen som leder till henne, framför en begäran om klargörande vad han gjort för något, vad som i befintligt obehag orsakats av honom. Uppgivenhet och ledsnad hänger som en kåpa från axlarna. Utan att redan ha accepterat att lämnas skulle nog inte några kliv från fönstertittandet skett, för att kunna överväga sänkande av volymen behöver han ha hört hennes röst och fått veta att svårigheter att höra vad hon säger faktiskt är ett skäl därtill. Visste han inte det, om bara hans egen röst hade haft problem med att nå fram, skulle han ha skrikit överröstande hellre än åtgärdat hennes val av samtalsmiljö. Fortfarande med uppgivenhet som främsta trygghet dämpar han ljudet i rummet efter trevande rörelser in mot soffan där natten innan han fått älska henne handgripligen, och det angränsande bordet där datorn står, nu i större säkerhet med ett vacklande batteri infört i underredet.

Han ber om att få förklarat vad han gjort för att orsaka vad som just pågår, utan att få det helt klargjort. Fler ord utväxlas kring att han stelt sätter sig ned på den stora möbeln som utmynnar i ett ifrågasättande av hans intressen i och intentioner med henne, motiverat med hänvisning till hennes underförstått sämre eller sämsta sidor. Kvavheten i rummet, tät av flera veckor utan vädring och den känslomässiga anspänningen vid tillfället. Väskan på sovplatsen, iordningställd för omedelbar avresa och den största skillnaden här vid jämförelse med morgonen. Att hennes uppsåt är distansierande framstår som helt klargjort. Ingenting är tydligare än det just nu. Det är skälet till att han inte tänker efter när han besvarar ifrågasättandet utan istället beskriver gråtande tillsammans för någon natt sedan, att det var första gången han grät annat än ensam sedan natten efter att han slagit en tidigare flickvän, som ett exempel på hennes särställning bland personerna i hans liv. Inverkan orden har på henne når inte fram till den uppgivne i soffhörnet. Fortsättningen på dom degenererar till ett slags svammel. De ser på varandras ansikten, sedan yttrades kanske några ord. Fokus brister för honom i form av påminnelse om musiken från golvhöjd, så blicken glider iväg sakta tills hennes nästa ifrågasättande framförs, det av vad hon håller på med. Det tar tid för utsagan att tränga fram till honom och den följs av ursäkter. Fort, fort, river hon muren emellan dem, han hinner nästan inte med i vad som sker.

Uttryckslöst åskådande hennes förflyttning närmre försöker han bli säker på innebörden i hennes ord. Det trängande obehaget han givit upp inför börjar lätta men inget av de teoretiska spår han sökt förklaring längs beskriver det just inträffade, paniskt släpper han taget om alla idéer när hon med armarna bildar en boja om hans hals. Tömt inser sinnet skönheten i den nya situationen. Små läppsammanträffanden lösgör återstoden stelhet från deras axlar, åtminstone hans. Så här känns frigörelse. Precis där slog någonting en ny rot.

-Ska vi åka in till stan?

Passionsbrott.

Hon stirrade på skärmen och lät sig ta in texten som snarast kräkts upp framför henne. Ord lät sig tuggas och sväljas och hon lät sig vid tillfället godta en viss manusförändring i den relation hon tillfälligtvis befann sig i. I mungipan fanns ofrånkomligen en cigarett som under förloppet av drygt fem minuter inte hade flyttats. Hon lät sig smutta på den och kikade emellanåt ner mot askan som hade landat på knä i svart byxa. Ur högtalarna gapade stridslysten musik som bidrog till den missräkning som nu försiktigt tog form. Orden på skärmen slog som nävar mot trind buk och för varje ny glosa hon tillät sig begripa tyckte hon sig nå en ytterligare uppenbarelse. Ytterlig sårbarhet.

Någonstans i matt sinne lät hon sig betrakta de parter av konversation som texten skvallrade om. Någonstans kunde hon ana en känsla av att de stod i rummet intill henne och talade. Att hon i själva verket tjuvlyssnade på deras konversation strax intill hennes eget öra. Olust växte och andningsprocess försvårades. Hon var en fjärde part - men den enda i sammanhanget som gett sig själv möjlighet att agera åhörare. För detta bannade hon sig själv. För detta bet hon sig i tungan och knep ihop sina blanka ögon.

Cyberrymdsanpassat diarium öppnades och textdokument stängdes. Kortnaglade fingrar vilade lätt över tangentbordet och vattniga - ej tårfyllda - ögon betraktade tomt dokument. Cigaretten började hetta mot torra läppar och hon sög i sig det sista av den varma röken för att sedan placera filtret mellan tumme och pekfinger, dra det ur munnen och föra det mot en välfylld askkopp. Själv iakttog jag händelseförloppet på avstånd från min plats i hörnsoffan en bit intill henne. Jag hade henne i synfältet rakt framför mig och tillät mig själv le varje gång hon suckade ljudligt och stannade upp alldeles i sina rörelser för att lyssna till det möjligen förekommande ljudet av en dörr som öppnas, följt av kraftiga skor som stampar av sig snö mot smutsigt hallgolv. Emellanåt sträckte hon sig mot högtalaren för att sänka musiken. För att försäkra sig om att han inte var på väg tillbaka.

Fingrar vilade åter mot tangenterna och blicken var åter fäst vid det tomma dokumentet framför henne. Hårklämman hade dragits ur slitet hår som nu sträckte sig ner runt blekt huvud och snuddade vid nakna axlar. Ansiktsrörelser var i sig svåra att urskilja då rummets enda ljuspunkt fanns bakom henne, i form av ett fönster intill soffan på vilken hon var placerad. Från fönstret strömmade dagsljuset mellan gulnade gardiner och träffade hennes nacke. Ljuset i rummet förblev skumt. Säkerligen bidrog det till de överrumplande, dramatiska känslorna som nu började ta form. Jag oroade mig för kommande händelseförlopp. Jag oroade mig för att se henne lämna det tomma textdokumentet och ställa upp sin resväska på sängen.

Samma fingrar släppte åter tangenterna och öppen vänsterhand sträckte sig efter cigarettpaketet intill. Rummet luktade inrökt. Det var kvavt. Fortfarande kunde föregående natts älskog kännas vid djupare andetag med sluten mun. Timmar av försiktiga ömhetsbetygelser låg fortfarande kvar som väldoft, snarare än annat. Huruvida hon i luften kunde känna samma doft som jag själv, förblev utanför min kunskap. Knappast satt hon och insöp rummets dofter. Snarare kunde jag tänka mig att ständigt bolmande skulle vara ett försök till att slippa känna övrig doft. Snarare kunde jag tänka mig att hon inte önskade bekanta sig med dylika doftminnen, så nära i tiden. Åtminstone inte med tanke på de aktuella omständigheterna. Dörren in mot köket stod på glänt och lät vädra, men några fönster var inte öppnade.

Fingrar slog mot tangentbordet. Hon hade alltid skrivit snabbt; så länge jag kunde minnas. Jag beundrade detta från min plats i soffan och lät mig roas av hennes sätt att, nu som alltid, snarast prygla tangenterna. Fingrarna slog hårt emot dem och överröstade musiken som högtalarna bjöd.

"Vi har aldrig talats vid" löd den första meningen i den författade texten. Texten skulle inte dedikeras honom, varken i avsmak eller tillgivenhet. Texten skulle tilldelas en annan av dramats parter och hon skulle, vid tillfället för nämnt författande, hysa ett visst systerskap inför berörd part. De efterföljande minuterna kom att bestå av ursäktskomponerandet, baserat på slutsatser hon dragit och funnit rimliga. Drastisk konklusion drev henne till detta och ännu hade hon inte övervägt reflektera över sitt raska situationsbedömande. Hon skulle inte heller komma att göra det, förrän långt senare.

Texten avslutades med ännu ett ursäktande och yttranden om retriterande. Samkönade strider hade aldrig intresserat henne och hon valde att understryka detta. I rivaliserande ansåg hon befinna sig i gravt underläge och önskade inte förvärra sin egen situation genom att ge sig in i väpnad kamp. I kontrast till föremålet för hennes text kände hon en viss svaghet. Varken utseendemässigt eller på annat plan ansåg hon sig kunna mätas med denna.

Hon lät sig se över sina egna ord och började, ju mer av sin egen text hon läste, låta det gå upp för sig att en väska skulle komma att packas under dagen. Ännu en cigarett trycktes emot askkoppsbotten och hennes händer började istället fingra på knappar till telefonapparat. Hon tryckte luren lätt mot örat och placerade armbåge med fri hand mot vänster knä med hakan vilande mot handflata. Håret flyttade sig framåt och dolde till fullo hennes ansikte och sänkta blick. En mansröst svarade på andra sidan linjen och ett kort samtal om eventuellt husrum för kommande natt avslutades med tacksamhet och replik om framtida gottgörelse.

Samtidigt som telefonsamtalet lät sig avslutas hördes utanför rummet det välbekanta ljudet av tidigare nämnda skor som slår mot hallgolvet. Tung andning och krånglade med avtagandet av ytterkläder. Hon lät publicera tidigare nämnd text och knep sedan ihop munnen medan hon lyssnade till hans lätta steg som närmade sig. Viss handgriplighet skedde därefter i samband med att han slet datormaskinen till sig och ägnade sig åt inkrånglandet av ett batteri på dess undersida. Hon satt stilla och lät honom hållas. Efter tidigare strömavbrott oroade han sig, givetvis, för konsekvenserna som ännu ett elektricitetens avbrott skulle kunna orsaka. Gesten i sig var aggressiv, trots att han inte hade vetskap om hennes tillfälliga sinnesstämning.

Han försvann sedan ut i köket och hon reste sig kort därefter, på knäppande knän, för att gå till honom. Kort ordväxling skedde, utan att jag själv hade någon möjlighet att ta del av vad som sades. Musiken intill mig spelade alltför ljudligt och tonerna var alltför aggressiva. Hon kom tillbaka in i rummet och slängde upp den röda resväskan på obäddad säng med befläckade lakan. Hennes rörelser var raska och hon önskade inte slösa någon sekund på att iordninggöra packningen. Jag kunde ana visst skälvande i hennes rörelser. Ändå var de bestämda och starka. Hon stannade än en gång upp och rörde sig ut mot köket. Den tidigare så aggressiva musiken hade nu bytts mot lugnare toner och lämnade möjlighet för mig att lyssna till deras ordväxling. I smyg omplacerade jag mig från soffan i hörnet till dörröppningen in mot köket.

Han stod intill spisen, vänd bort från henne, med rak rygg och blicken fäst vid fönstret. Hon satt placerad på en av stolarna bakom honom och hade lagt sina armbågar mot sina knän. Han var utsträckt, hon var alldeles hopsjunken. Tätt efter att hon slagit sig ner följde en märklig frågeställning kring hans person och avsikter. Jag betvivlade vid tillfället att hon själv förstod vad hon egentligen ville ha för svar på en så underligt ställd fråga som nämnd. Han ifrågasatte genast den underligt påbörjade intervjun och valet av fråga. Vid tillfället rodnade hennes kinder och hon valde att undvika hans blick när han vände sig om. Hon anade själv det överdrivet dramatiska i frågan och ångrade att den ställts, men önskade inte ändra sina förutsättningar i tillfället genom att låta honom ta del av detta.

Han skruvade på sig och förklarade sitt ogillande av situationen. Han kungjorde viss maktlöshet i och med de grumliga frågeställningarna, varpå hon tog sin chans att delge honom att hon redan var bekant med hans eget vis att försätta individer i positioner av maktlöshet. Det hade hon minsann fått veta. Hon knep ihop sin mun och gick tillbaka in i sovrummet för att avsluta sitt packande. Han ställde sig intill mig i dörröppningen och iakttog hennes hetsiga stuvande.

Än en gång ifrågasatte han vad han gjort som varit fel, varpå hon åter stannade upp för att se på honom och åter göra en i stundens passion onödigt dramatisk frågeställning. Hon ifrågasatte sin roll i hans liv. Snabbt och tveklöst lät han sig besvara hennes fråga med att givetvis uppge henne vara oerhört viktig. I högsta grad betydelsefull och för honom, det projekt han engagerade all sin vakna tid i, i den mån han tilläts göra det.

Han förflyttade sig från sin plats intill mig, in i rummet och bort mot sängen, på vilken han nu satte sig, lutad mot väggen med fötterna utsträckta. Hon flyttade en bit på väskan och sjönk ihop framför honom. Jag kunde inte låta bli att le när jag såg henne skrynkla ihop sin panna och se uppgivet mot honom. Hon delgav honom kortfattat en scenisk, destruktiv självbild, varpå hon ifrågasatte hans möjliga intresse i henne. Frågan var uppriktig. Vid tillfället hade hon svårt att greppa vad han egentligen ville henne och vad han önskade vinna. Tusentals minnen från tidigare, känslomässiga förbindelser med män under hennes livstid hade tidigare åter meddelat sin existens och gjort situationen än mer suspekt och svårförstådd för henne.

Under loppet av några få minuter hade hans ögon blivit blanka. Likt hennes, fanns inte spår av tårar, men ett visst mått oro. En uppgivenhet hon kunde ana när hon såg på honom. Att se henne åter grabba tag om rationaliteten och påminna sig om att hon inte hade bedömt situationen utifrån annat än slutsatser, var någonting jag fann ytterst medryckande. Tyst, spänt, iakttog jag hur hennes ansikte blev milt och hur hon lade huvudet på sned och lät sig yttra en uppriktig ursäkt. Alldeles plötslig. Hans ansikte förblev oförändrat. Uttrycket det utgjorde förblev outgrundligt. Han stirrade bara på henne. Hon flyttade sig närmare och lade sina armar kring hans nacke. En lätt signaturkyss följdes av flera och hon lät sig själv gråta utan tårflöde. Någonting som, för henne, alltid hade varit mycket karaktäristiskt. De tårlösa snyftningarna.

Hans skarpa blick veknade i takt med vidare läppkontakt och han omfamnade henne. Själv log jag, berörd av tillfället. Jag vet nu, när jag låter mig begrunda detta, att jag tror på honom och henne. Att se honom stanna i ett tillfälle då han likväl hade kunnat lämna bostaden och att se hennes ilska rinna av så lättbesegrat, fann jag beundransvärt. Sådant ger mig viss förhoppning kring konceptet kärlek.