Sangtum.

Filtkappan gör honom till en stilig mansgestalt den här dagen, som varje dag jag mötte honom. Min förkärlek för långa rakryggade steg tog han på stort allvar, gjorde sak av att med högt buret huvud lägga världen bakom sig med kraftfulla, väl avvägda rörelser. I mitt sällskap en rå skönhet med könet och hakan främst, annars en mer smygande figur som signalerade försiktighet mer än äkta makt. Svartaktiga skuggor på kinderna kompletterar en värdig page, smakfull överensstämmelse mellan irisar och hårfärg i varken mörk eller ljus brun. Ett yttre helt i min smak min längd når lite över axeln på, som erbjuder närapå platonisk intimitet i trolsk förortslägenhet vid sidan av våra affärer.

Cykelns däck avger ett fräsande markerande med vilken tidspress färden försiggår. Den akademiska kvarten bör räknas till västvärldens sämsta skämt. När snön smält övergår gruset från att vara livräddare till ett konkret hot mot studenterna i den här staden, krävande antingen god planering eller skicklighet i framförandet av billig velociped, ingetdera en allmän vara bland akademins mest självgoda. I luften hänger en vårminnande fräschör men det har knappt bildats kladdiga knoppar på träden i parken vid cykelstället. Männen i närheten bär fortfarande stereotypt prydliga kappor och halsdukar, kvinnorna har övergått till kjolar och små urringningsvisande jackor. "Antagligen feminister", säger en klasskamrat som iakttagit mina blickar, "eller oupplysta om patriarkatet", detta i något lakonisk ton. Medan jag dödar cigaretten frågar jag konstaterande utan att ta blicken från askkoppen, "beskriven mängd inkluderar väl alla kvinnor?"

Hans leende är litet när han tar mig i hand, från honom ett ärligt smicker, samtidigt pojkaktigt och betryggande i ett ansikte riktat mer nedåt än rakt fram. Skimret i ögonen saknar spe, snarast har det en inbjudande glad karaktär. Håret ligger inte längre på kragen när han ser in i mig och med rödaktiga läppar hälsar med bekanta ord. Han blinkar lite för sällan, det är inte bara de långa ögonfransarna som gör den delen av hans ansikte till ett blickfång. Kring oss hinner världen rinna förbi märkbart mycket under handslaget. Jakande besvarar jag frågan om min del av dagens affär, en ren formalitet vid det här laget, använd av trygg rutin snarare än kontrollerande syfte. Hade jag inte fyllt de små bruna medicinflaskorna i glas, eller undlåtit att ta dem med, kunde jag inte dolt detta så här länge för den här köparen och det vet vi båda. Några humörsonderande fraser utbyts medan vi står kvar i skuggan från en av byggnaderna vid torget. I hälsningstillfället hänger vi kvar gillande det just påbörjade mötet redan innan det fått egentligt umgängesinnehåll eller tydlig riktning. Trivsel med detta lärde jag mig tidigt i kontakterna med Konsternas utövare.

Första delen av föreläsningen hålls av en blind man. På ytan imponerande kunnig men omsluten av handikappets privilegier vilket ingjuter avsmak i mig. Förutom att läsa brailleskrift kan han ingenting jag inte redan bekantat mig med och avfärdat eller ställer honom oförskämt svårbesvarade frågor om. Osynliggörandet av publiken hans hinder innebär får mig att låtsas särskilt intresserad, engagerad, en fasad för att kunna störa lektionen och släppa ut mitt förakt inför situationen som farthindrande ifrågasättanden eller kommentarer. Klasskamraterna kommenterar tyst med imponerade blickar och tror antagligen att mina anteckningar överhuvudtaget gäller doktorandens responser, klassens ordinarie lärare ler så att kinderna veckas när jag avslutat en utsaga. Ansiktet med de grå ögonen missar mig med decimeter när det försöker le artigt, givetvis ser jag eftertänksamt upp i taket när jag talar för att störa möjligheten att avgöra min position. Själv längtar jag bara härifrån. Till toaletterna, efter en cigarett, bort från fruktlösheten.

I takt går vi vägvinnande förbi vanliga människor dryftande teknikaliteter i gemensamma intressen och delger varandra berättelser om andras hemligheter. Det finns en ömsesidigt gillad nästan förälskad ömhet i det här samtalet, vi kompletterar varandras kunskaper och intressen nästan äcklande väl. De vi möter väjer, de vi hinner ikapp passerar vi på varsin sida om, nära. När dörren kommer i sikte tystnar talet. Trapphuset doftar av dammsolkade stenplattor, ensamstående mödrar ur lägre medelklass, och ljuset känns inte helt klart här inne. Fortfarande i ordlöshet träder vi in i den olåsta lägenheten vant utförande samma gester innan tröskeln överträdes. Den instängda luften livar med tunga rester av hårt inombords arbete och svårigenkänd rökelse upp sinnet, ger det en ny klarhet. I hallen finns inga kläder eller skor utöver de vi just tagit av oss. Ryggsäcken i ena handen går jag in i ursäkten till kök, tveklöst den minst tilltalande delen av hans bostad, påhängd på korridoren hallen utgör från vilken det minimalistiska våtrummet nås. Medan han gör sitt därinne plockar jag upp mina små flaskor ur väskan och ställer alla elva på det närmast kliniskt rena träbordet med dess blänkande lack. Jag vet att det är tomt i nästan alla förvaringsutrymmen i det här rummet. Här äter man inte, lagar inte mat, dricker inte morgonkaffe, läser inte tidning, här genomför man byten av varor och tjänster, ibland mot kapital.

Pausen skyndar jag mig igenom, raska precisa steg mellan toaletterna i den här delbyggnadens andra och tredje våningsplan. Varje besök följer en målmedveten rutin. Fram med den på förhand fyllda före detta vinkaraffen i klart glas, bemålad med symboler i svart, vitt, och rött, som ställes på handfatet. Sedan tömmer snabba ryck sanitetspåsen på innehåll, rensar bort allt utom skydden själva tillbaka i påsen. Kvick inventering och skärskådan av respektive föremål, typ känner jag bara till två kategorier av men infärgning och hur slemmigheten intorkat är jag sannolikt långt mer bekant med än de tidigare ägarna. Några rutinerade ord på ett odödligt språk följer med varje godkänt exemplar ned i den vätskefyllda tills bara någon eller några ligger kvar i handfatet, rask ny genomgång av sanitetspåsen ger ytterligare lite mer rödbrunt material att skrapa eller gnugga ned i karaffen. Upprepas igen, jag hinner med fem stycken. När jag går ut för att röka en påbörjad cigarett går ett par kollegor i handikappfarsen samtidigt in, frågande blickar möter mig när jag håller upp dörren men inga ord utöver nästan ohörbara tack yttras. Det bryr mig inte ett uns att avbryta ordinarie föreläsares långsamma yttrade tanke om något klassen redan borde kunna, men undervisningen anpassas efter de studiedisciplinärt absolut sämst bemedlade. En skymf mot de övriga jag lät mig ta åt mig av. "Välkommen tillbaka" bekom mig alls inte. Tyst väntan bar mig mot friheten efter den trekvartslånga lektionstimmen. Fortfarande längtar jag efter en hel cigarett i ro.

Jag vet vad jag vill ha idag. Smakprover av obskyrt mentalt prestationsstärkande och några doser av en mycket ovanlig psykedelia, allt customsynthat i avlägset land och eftertraktat bland finsmakare på området. Turen stod mig bi, förbeställning är inte en del av vår relation. Synnerligen skarp blick ser flaskornas innehåll rinna över i en ny behållare, nästa steg på vägen mot förvaring inför bruk i en konstfärdigt från ett stycke snidad träbutelj. Han prövar doften i varje av mina flaskor innan han häller över den ovattniga rostaktiga vätskan i skålen den kommer förvaras i under naket nattljus så snart som möjligt, hans vetskap om hur jag blandat källorna till materialet han vill ha i karaffen säger mig att det är min rengöring och skötsel av småflaskorna han kontrollerar snarare än produkten i sig. Förnöjsamheten syns innan den sägs och inom fem minuter från överlämningen av de ofödda, halva, har betalningen med stor noggrannhet vägts upp, förpackats rutinerat, och hamnat i min byxficka. Högerhanden hans trummar några sekunder med fingrarna på metallen i vasken medan småleendet mot fönstret bakom bambugardinen signalerar en stillsam tacksamhet och ett övervägande. "Du kan få en centiliter olja också, se det som en gest", erbjuder han. Några sekunder suger jag på mitt redan avgjorda svar, "det kan jag inte tacka nej till, och det vet du". En av småflaskorna fylls på med den sötaktigt tallbarrsdoftande vätska jag inte nekar gåvor av, jag ler vid tanken på att inhalera vad som finns kvar på glaset av tidigare innehåll med oljan. När våra förehavanden i köket avklarats löses delmötet upp utan att något sägs. Mellan oss finns en slags andakt vid varje affär i ganska ovanliga varor, särskilt efteråt, likt efter sexuell samvaro mellan långtidspartner. Det återstår ett par timmar av mitt besök.

Soffan han sover på sitter vi i, jag med hans arm över mina bara axlar med handen på hans avklädda lår, han med mig i närhet mot hans sida. Den senaste timmen försvann fort, som den brukar göra när tillfällets första läppmöte avklarats. Erotiskt klimax intresserar inte någon av oss men vänskaplig intimitet ger våra respektive liv en ädel kant, och det var så handeln tog sin början. Inom några veckor flyttar han, och jag vet att saknad inte kommer att vara aktuellt för mig. Väldigt bra relationer blir jag glad av att ha haft, även om de tar slut. Den här var en av dom som lärde mig detta.

Ett rättvist, halvt ljuget porträtt.

Grus störde. Grus som samlades under blöta skor och pressades samman. Grus knastrade och knäppte under våra fötter och vi förargades båda av hur det störde oss. Stämningen var sammanbiten. Jag inbillade mig att den smakade illa - att jag kunde tugga den. Jag lade en hand mot hennes ryggslut och försökte springa upp bredvid henne, intill henne. Jag kunde ana hur hon försiktigt ökade takten. Jag förstod då hur hon diskret, med en förändring i sina annars så tveksamma, klumpiga flicksteg, som nu snarast tycktes påminna om mina egna - starka och bestämda - försökte fly mig.

Tanken i sig kändes främmande. Tidigare trodde jag mig inte ha introducerats till ett beteende ens i närheten av vad hon nu uppvisade. Kanske någonstans. Kanske kunde jag förnimma erfarenheter av det; men knappast hos henne. Knappast mellan oss. Jag bet ihop och flyttade mig envist närmare henne, intill henne på grusgången. Hennes stövlar rev genom gruset, som om hon närmast var på väg att börja rusa. Vinterstövlar, stora och otympliga, som hon haft sedan vintern och det tjocka snötäcket fortfarande beslöjat marken. Då hade vi gått längs en uppskottad stig, långsamt. Hennes hand hade varit i min, min ibland i hennes och vi hade gått långsamt där vi nu närmast sprang och där jag närmast jagade henne.

Hon arbetade sig fram genom det djupa gruset i vilket hon givetvis sjönk mer än mig. De sekunder grusgången vanligen tog att kämpa sig över kändes närmast som minuter, kanske mer. Jag halvsprang intill henne, men vågade inte åter göra ett milt försök till placering av min hand längs hennes rygg eller kring hennes arm, eller hand. Jag oroade mig för att hon skulle springa så snart vi kom till slutet av grusgången och nådde mer tillförlitlig terräng. Jag lät mig själv uppleva det eventuella scenariot ett flertal gånger för mig själv, samtidigt som jag fäst blicken på den rand där den grova sanden slutade och asfalten tog vid.

Minuter pågick, antog jag. Hon skulle inte kunna springa från mig; trind, och nu även berusad, i sina otympliga stövlar, skulle hon inte kunna springa från mig. Ängslan gällde nog inte heller hennes försök till flykt som den fysiska frånvaron en sådan eventuellt skulle kunna innebära i sig, utan snarare gestens innebörd. Hon ville springa bort från mig och ville hon det skulle jag tillåta det, även om jag med mig visste att det skulle vara att vålla mig själv mer betydande skada än om jag skulle tillåta mig själv fånga henne. Om hon, vid ett eventuellt flyktförsök, skulle drabbas av min kropp över hennes och falla till marken.

Kanske slå huvudet. Kanske glömma allt fruktansvärt vi sagt varandra.

Luften var fylld med doften av lera. Ren, oförändrad vårdoft. Situationen i sig dräpte all nostalgi jag annars hade hyst för doften. Att insupa vårdoft och erinra mig vaga minnen från en tid av tultande, första steg och första intryck någonstans inte alltför långt härifrån, med en moders hand på liten axel, en faders betryggande röst. Klätterträd och de hemligaste av gömställen, eller systrars blonda hår som blåser i vinden och glittrar, som ramar in tandglesa barnleenden och fräkniga, solbrända anleten. Det fanns inte tid för sådant i dag. Det fanns inte tid att fånga intrycket av de sista vårdagarna, de sista knackningarna på sommarens portar som jag annars tillät mig själv uppskatta. Här hade, i en städad existens, dykt upp ett kaos som inte tillät sådant - och kaoset stod nu stilla tätt intill mig på asfalten som kommer efter grusgångens slut, med blicken vänd bort från mig.

Hon tittade inte nedåt. Inte heller uppåt. Jag tilläts se hennes slitna hårtoppar och antydan till nacke någonstans där håret lyftes upp av vinden och försiktigt flyttade sig fram och tillbaka. Jag flyttade mig en aning för att skymta hennes ansikte och ge mig själv en chans att se varåt hon lät blicken falla. Jag flyttade mig lagom för att göra det obemärkt. För att inte få henne att rycka till och reagera på den suspekta rörelsen som skulle brutit tillfällig, absolut stillhet. Jag flyttade mig tillräckligt, något steg åt höger, för att kunna skymta hennes profil i motljus från dagssol. Hon tittade på motorvägen en bit bort. Hon bevakade den, insåg jag. Hon väntade. Den reaktion jag svalde vid tillfället för upptäckten var ilska.

Jag lät välbekanta vredeskänslor stötas upp i svalget och spände buken. Jag smakade på dem och svalde sedan igen. Nya känslor av vrede. Jag vek min tunga. Svalde. Jag knöt min ena näve, snarast för att känna på såret i handflatan. Jag tillät mig minnas och strök med lortig tumme över den läkande skadan. Knivsegg, pressad genom köttet vid tillfälle av oförsiktighet. Ouppmärksamhet. Inte på mig själv så mycket som på henne.

Med knivbladet halvvägs genom min handflata hade hon stannat och det fruktansvärda ursinnet hade utbytts mot sinnesrörelse. Chock. För berusad för att uppfatta situationens allvar hade jag dragit knivbladet ur handflatan och rådlöst vankat av och an mellan kök och hall. Blodvätska hade prytt golvet intill buren och i ett tjockt spår ut till hallen, över mattan och åter tillbaka. Själv hade hon stått, blekare än någonsin, mitt i rummet och iakttagit mig med vidöppen mun. Munöppning, dekorerad av blåaktiga läppar. Hon var inte vacker då. Då visste jag att jag hatade henne. Jag hatade henne.

Eggen hade träffat handen med vad jag i dag kunde minnas som ljudet av en slö kniv som går genom ett äpple. Ett dovt kras. Hon hade legat intill mig i blodiga lakan samma kväll med armarna omslutande min vänsterhand, inlindad i improviserat bandage, bestående av hennes underkläder. Vit spets. Vi hade öppnat de fördragna gardinerna och månljus träffade våra kroppar. Spöklika, snarare än vackra. Förtvivlade, snarare än förälskade. Förstörda, snarare än någonting annat.

Hon hade en cigarett i mungipan när hon sade mig att ljudet var inbillning. Hon hörde ingenting. Det fanns ingen kniv i något äpple. Kniven fanns i handen - och det hade inte låtit någonting. Jag hade inte vågat fråga henne då. Stunden i sig hade uppfyllt mig och jag vågade inte rubba den. Jag fann aldrig en god formulering och fick således aldrig veta vad som fick henne att hugga mig i handen den nämnda kvällen.

Jag släppte nu lortig tumme från det ojämnt ärr och vecklade åter ut handen. Några minuter hade gått sedan vi senast skrek någonting till varandra. Tystnaden hade pågått endast i några minuter och ändå hade hela vår tid tillsammans redan rusat förbi mig åtskilliga gånger. Jag öppnade min mun, som för att försöka tvinga fram någonting innan det hände. Innan, som jag förutspått, en bil svängde upp från motorvägen och upp på gården för att bära henne hän. Anonym bil. Någons bil. Manlig chaufför. Hon kunde vara så vidrig i sina gester. Hon kunde vara så utstuderat elak.

Jag kände efter. Några tårar fanns inte nära. Jag såg fram emot tårfri läkning och hennes frånvaro. Jag ville se henne låta bli mig. Jag ville se om hon kunde. Om inte, ville jag visa att jag kunde. Jag kunde låta bli henne och jag kunde låta bli att någonsin vilja se henne igen. "Gå nu" tänkte jag. Min mun var lätt öppen och jag var beredd att säga henne någonting, men där fanns ingenting att säga. Min tunga vred sig krampaktigt i min mun och jag gav ifrån mig ett ansträngt stönande. Hon rörde lätt på huvudet. Hon uppmärksammade mitt ljud. Jag försökte igen. Jag knöt mina nävar och lät tusentals fraser fladdra framför mina ögon.

Vit bil stod vid avfarten. Körde inte upp på gården till oss. Stod kvar vid avfarten och väntade. Tutade lätt, en gång, för att markera förefintlighet. Hon vände sig om och jag lät min blick vandra från stora, vattniga, grå ögon ned mot armar och händer. Jag lät min blick uppmärksamma att hon saknade väska. Packning fanns inte. Allt fanns kvar hos mig. Passet hennes fanns kanske i jackfickan. Passet skulle hon åtminstone inte lämna med vilje.

Ännu stod jag med halvöppen mun och kände en växande kramp i tungan. Spände min kropp. Ben, armar, buk, ansikte, händer. Spänd. Hon stod nu vänd mot mig och lät mig betänka att hon saknade packning. Hon lät mig förvirras av det. Utstuderat elak. Satmara. Vidriga satmara. Vreden steg upp från bröstkorgen och upp i svalget igen. Koncentrationen på att inte brista ut i raseri gjorde att jag inte märkte att hon hunnit vända ryggen till mig och gå ner mot vägen, mot vita bilen vid avfarten.

Hennes steg var inte längre bestämda. Tvärtom såg de närmast ut att vilja vika sig under hennes kropp. Osäkra steg. Fumliga. Välbekanta.

Hej igen.

Jag väckte mig själv. Jag svalde vant vreden och närmast tryckte fram en stapplande mening ur mig; "Vad har du tänkt att jag skall göra med alla dina djävla saker?" ropade min röst från min kropp. Tonen var inte otrevlig. Närmast frågande, hackig - osäker. Hon vände sig om och såg på mig. Hon var långt borta nu.

Jag kunde inte veta om hon hört hela min mening. Hon fortsatte gå framåt men behöll blicken fäst på mig. Stegen blev klumpigare. Hon hade kunnat ramla. På några sekunder hade hon ställt sig vid passagerarsidan av bilen och ryckt upp dörren. Någon tittade på mig inifrån bilen. Någon med nedvevad bilruta och ena armbågen hängande något utanför. Smal arm. Osynlig om man kisade.

Hon såg fortfarande emot mig. Hon var väldigt långt borta nu. Pytteliten intill handen jag höll framför ögonen för att skymma solen.

"Bränn sakerna", ropade hon. "Bränn alltihop".

Bildörren smällde igen och bilen startade. Motorn grinade och envisades men gav till sist med sig för ett spinnande, jämt motorljud. Hon tittade på mig från sin plats i bilen som nu gjorde några klumpiga svängar och försvann bakom en allé av lummiga äppelträd.

Brevpappret i ett valentinkort.

Ute står vädret stilla, solen övervakar mer än den värmer och inte ett löv rör sig. Uppvaknandet sker som ett klick från ingenting till en medvetenhet om stark stilla förväntan tidigt på morgonen. Kännbar puls och rutinmässigt utförande av måsten. Morgonmaten utesluts till förmån för kvickt inledande av resan mot kvällen, i skolan finns kaffe och macka till minipris. Anspänningen gör bussvistelsen präglad av muntorka men att låtsas läsa en bok ger lite ro för stunden. Stadig blick som speglar lustfylld oro, långa steg som bär mot något efterlängtat.

Fler måsten avklaras innan och efter lunchmåltiden. Sedan stegras intensiteten i erfarandet av allt, mötet närmar sig, ett första akut klimaktiskt nära i framtiden under ännu en vaken period på en upptäcktsresa, den här resan. Varje sekund ett påtagligt närmande i den råa hungern efter ett kommande tillfälle och följande tillfällen. Ingenting annat än nuets sammansmältning med det där senare har betydelse. Genomlevandet av vägen dit, en kamp. Det går att se denna första anhalt och ser den först men förblir inte först med det mer än några sekunder. Ett klick vid blickbyte. Världen rämnar stönande.

Den mjuka hälsningen mellan läppar ingjuter upplevelse av fuktig värme och mild känslighetens hårdnad. Handflator mot varandra, små rörelser av större, friktion. Hinner precis med en tur i kollektivtrafiken och sitter nära, nära. Sväljer. Säger små saker, på ytan meningslöshet, men de når så djupt. Sväljer vid varje tystnad i delad tillfällets innerlighet, inte samtidigt, ej heller helt frivilligt. Som ett skimmer i hud ömsesidighetens halsrodnad över vardagliga klädnader. Nedstigande avstigande, ett steg mot bestigande av samma kullar, sedan berg. Men inte ännu.

Gemensam ansträngning i gång, igen hand i hand, lätt fuktade hudytor möts i beröring och allt annat håller andan. Det här har inte hänt förut och kommer inte att hända igen. Det här har heller inte hänt förut och kommer inte att hända igen. Fler små sagda saker smeker långt in. Styrka krävs för att släppa så att dörren kan låsas upp med van hand och öppnas, följt av viss avklädnad, upplevelsen av vilken ges karaktär från ensamheten tillsammans i parhushälften. Vad som än sägs medan maten värms och äts av nödvändighet mer än lust till det får sin betydelse dominant överskuggad av vad ögonmöten förmedlar. Under ett par timmar i soffan som står en meter eller två från en bäddad madrass används alla händer för att hålla händer medan skådespeleri beskådas i stegring av stämning. Tvåsamhetsönskningarna härskar här.

Andningens dräkt värmer silversmycken när viskning som övergår till faktisk kontakt vågas, strimlar existensen själv och vad som känns löftesinfriande i det här efterlängtade ögonblicket skänker darrande lättnad. Luftens täthet minskar något när läppar ljudlöst givit varandra klartecken för formaliteters inledande och förlösning från möbeln sker. Blicken tillbaka från spegeln vet. Handen som för tandborsten, händerna som sköter tvätt och ombyte, vet också. Sista tiden framför spegeln griper de i kallt vitt i en stillhet, blundar stilla innan nästa etapp på resan påbörjas. Inombords skakande.

Med osäkra rörelser nedstigande till sällskap. Känner en kind med handryggen, känner allt. Allt. Kallt svagt ljus skiner in genom fönstret från där en svepande tunn vind rör vid utomhus. Med kort avstånd emellan vilande i tätnandet, mycket små periodiska vindar överför att här finns avsikternas enighet. Avnjutande av förväntan uppstår och resulterar i en stillhet bestående över många hjärtslag. Det går att höra så många detaljer i situationen som inte hade tillkännagivit sig utan stillheten. Varje prassel av andningsrörelse stärker trånad. Kroppsvärmens just nu tunga doft fylld av den nära förestående framtiden. Famnande konstaterar trängtan.

Smycken skrapar mot gränslandet mellan hals och nacke när näve dras längs med nervstammens utsträckning. Stämband avger mycket tysta tydligt talande, ljuslätta, ljud när så sker. Många små kronbladsförnimmelser av läppar mellan strupe och kotor, upprepade gånger, blir efter rätt tidsrymd till ett omsorgsfullt långsamt bett. Det ges igen för. Trevanden utbyts med viss vana med lidelsefull takt i vågorna, noggrannt upplevda, noggrannt utförda, ökningar och minskningar i beröringen river upp tillfälliga sinnescrescendon. Svindel infinner sig när kropparna stannar upp i återbekräftelse av avsikternas enighet. Andlöshet infinner sig när kropparna stannar upp i återhämtande avsiktlig enighet. Med ett kliv framträder bävan.

Kännedom om veck och skåror nybildas när sansen väl börjat förloras igen efter uppehållet i lekens påtagliga allvar. Fingrar pressar berättande rörelser mot muskelfästen, denna klamrande närhet under ett värmande täcke får fuktpärlor att uppstå, ett välkommet smörjmedel väldigt likt ett annat. Flödet av tysta ömhetsbetygelser växer från litet till sköljande av de nedsänkta i kontinuerlig samklang. Det magra ljuset medger åsyn när delaktighet nu inte får ögonen att rulla bakåt eller övergående avslappning locken att slutas, inget stirrande, bara tittande i glasklar beundran. Svett byts mot saliv, en stig bildas av det i ett nedstigande som tillåts pågå länge. Alla fingrar rör hår nu.

Kind vilar mot känslig kudde på kropp och den ena andhämtningen vidrör helt lätt två insidor med den nära förbundna. Efter en kort tid utväxlas en liten kyss som innehåller önskan om tillträde och dess tillåtelse. Förflyttning sker stelt men utan stress, nervositet får inte plats i uppmärksamhet riktad såsom nu. Stor försiktighet i de första byts gradvis ut mot ryggkrökande anläggning av blötande och smakande muskel. Grepp tas, och tas om, om vartannat. Anda förloras oftare när ojämna intervaller blir jämna. Väntad ström av osvenska ord frigörs, strax därefter ännu en i stycken snarare än ett, ben slås om som ett uppfordrande fängsel. Tag i långt hår berömmer mer än ord kan göra och jordytan själv verkar svikta när en liten död bestämt frammanats. Krackelerande röst repeterar ofrivilligt ljudligt några få ord tills slocknande konvulsivt inträffar. Lycksaligt ler ett ansikte fortfarande begravt i det konkreta mötet. Svallet sjunker inte helt tillbaka.

Sakta kryper en välbekant samstämmighetens positionering fram. Tveklös förening följs av återgång på stigen mot smått frånfälle som om överenskommet eller intränat. Det här har aldrig hänt förut. Det kommer aldrig att hända igen. Nuet tänjs ut med kroppsliga anspänningar till en evighet i ensamhet tillsammans. Ingenting täcker akten. Ingenting kan störa den. Tempot följer pulsslagen. Smältan hälls på så vis i en älskad form både igenkänd och förvånande i skönhet. Som ett klick inträffar så utslocknande, inte samtidigt men gemensamt, varken överenskommet eller spontant. Samarbetande enighet. Hettande insöndring och skakningar, sedan unison kollaps, fallande ut i gemenskapens yttersta mål. Åter stillhet. Åter kontakt. Åter omfamning.

Några minuter senare sover vi, tacksamma för varandra. När jag vaknade nästa morgon betraktade jag henne en lång stund innan jag med en försiktig puss på hennes axel, för att inte väcka henne, lämnade madrassen för att nyttja porslinsbekvämligheter. I spegeln blickade ett ansikte färgat rostrött tillbaka på mig. Jag log medan jag tvättade mig, mer för hennes än för min skull.


Den här texten är dess rubrik. På det står en tacksamhetsbetygelse och förklaring av att det består av minnen nära i tid formulerade som en redogörelse för länge sedan.

Min andliga ledare.

Om det var så att han hade kuken i hjärnan eller hjärnan i kuken kunde inte riktigt stipuleras. Jag försöker visualisera de båda alternativen och förlorade någon halvminut på att stå och kisa mot solen och fantisera om det. Han stod en bit från mig och puffade oberört på en cigarett. Han placerade den så långt ut på kanten mellan sina läppar som möjligt, smuttade lätt och drog ut cigaretten ur näbben snabbt och kraftigt - som om han brände sig, om och om igen. Vi hade inte sagt någonting till varandra på flera minuter och när jag väl kastade en blick på honom fick jag en känsla av att han stundvis flyttade sig längre och längre från mig.

Jag underhölls av detta.

Det skulle ha varit söndag och ingenting skulle ha hänt. Det skulle ha varit dagen innan måndag och jag, såväl som resten, skulle glömma bort det och låtsas att det var en fredagskväll i mängden. Det skulle ha varit söndag, jag skulle låtsas att det var fredag, men det var onsdag. En helt meningslös onsdag. Jag skulle skrivit någonting roligt och fyndigt. Någonting som fick människor att skriva till mig och någonting som jag kunde låta ligga kvar, eftersom det skulle vara ännu ett bidrag till en perfekt image av oberördhet. Hela min kväll hade vid det här laget smulats ner till fragment av tidigare planer och kvar återstod enbart ett bortkastat fokus på hans hickliknande nybörjarpuffande. Att åter fråga honom hur det kom sig att han fortfarande spenderade så mycket av sin vakna tid på den matrona som försatt hans kuk i hans hjärna (eller hans hjärna i hans kuk) var bortkastat. Redan innan han öppnat käften och utlöst sin orala orgasm i form av frånstötande formuleringar kring hennes perfektion, kunde jag fastställa just den meningslösheten. Han var inte längre kontaktbar. Han var förälskad. Förlorad.

Jag kräktes lite i min egen mun.

Jag gjorde några svaga antydningar med kroppen om att vi borde röra på oss. Jag kastade liksom med axeln och vände mig om. Jag tog några steg åt vänster och skakade på huvudet. Kom nu, äckel, vi missar bussen. Han stod kvar och sög på sin rykande kistspik och berördes inte nämnvärt av min skakande kropp intill honom. Att han var varm när jag var närmast nedkyld förargade mig. Jag visste att hans tankar på att stoppa hjärnkuken där jag personligen inte alls ansåg den höra hemma, gjorde honom varm i hela kroppen. Han stod där och var kåt, älskogskrank, brunstig, pilsk, kättjefull, tänd, upphetsad, strax intill mig - en upplevelse jag inte fann roande. Jag klippte till hans penis som jag brukar. Skämtsamt, med knuten näve, snarare ett milt bultande på porten än ett illvilligt knytnävsslag. Han hoppade till och vaknade till liv för att i chock fråga vad fan jag pysslade med. "Vi går nu" svarade jag honom. "Könsliv kan du tänka på när du är ensam i ditt rum och dina föräldrar bråkar på övervåningen".

Jag njöt av min replik.

Jag tog några steg förbi honom och började en agressiv gång mot busshållplatsen. Han lufsade strax intill mig, något bakom mig och nynnade på något spår vi gemensamt brukade uppskatta. Han gjorde det för att understryka sin egen obryddhet. Han brukade göra sådant. "Du skulle verkligen tycka om henne om ni träffades" försäkrade han mig om med en knappt märkbar tveksamhet i rösten. Sådant skall man säga sina vänner, hade han hört - även om man är fullt medveten om att det inte stämmer, varken vänskapen eller att jag skulle trivas i sällskap av fruntimret i fråga. "Låt mig träffa henne då" svarade jag uppmanande och flinade mot honom. Vi stannade upp intill skylten för tidtabeller och vände oss båda mot den riktning bussen skulle anlända från.

Han nynnade fortfarande på samma låt.

Han fumlade med ännu en cigarett och tryckte klumpigt in den så långt i sin mun att jag för en sekund kunde övertyga mig om att den skulle sväljas. Han lade vänster pekfinger och tumme om biten som fortfarande stack ut mellan hans läppar och drog generat ut den tills filtret låg stabilt mot mungipan. "Du skulle verkligen gilla henne" sade han, som om han glömt sin tidigare replik, eller åtminstone önskade uppta samma spår. Jag tittade besvärat på honom och kisade med ögonen. För att byta ämne frågade jag istället någonting om bussens ankomsttid. Han tittade på sitt armbandsur och lät sig suga på vokalen "ä". Ääääääääääh.

Jag hatade när han gjorde så.

Fem minuter skulle det ta oss innan bussen skulle anlända. Därefter skulle det vara en knappt tjugo minuter lång bussresa till hans lägenhet. Därefter skulle han klä av mig och jag skulle stoppa hans ryckande fallos mellan mina tänder, samtidigt som han fortsatte tänka på tidigare nämnd kvinna. Hon som jag skulle älska att träffa. Just hon.

Sådan var relationen. Sådan skulle den förbli. Jag drog ett djupt andetag och såg bussen svänga in framför oss. Trevlig Alla Hjärtans Dag.


Gott föder ont.

Återgiven förlust av oskuld.

När jag på en väns artonårsfest i en typisk mellansvensk bygdegårdslokal mer berusad än medveten om tog stapplande steg på den scen som användes som ursäkt till dansgolv bland två eller tre äldre flickor visste jag inte vad samlag faktiskt innebär eller att generande fumlighet kan verka sexuellt attraktivt. På väg tillbaka till grabbgänget från den eurodiscoljudande bergsprängaren möttes jag halvvägs av ett oväntat knä som träffade ljumsken snarare än könsdelarna, en rättfram kommentar till otaktstrampande mot en bakgrund av mainstreamkultur hårdrockskillar emellan uppfattade jag det som där och då. Kanske var det också en kommentar till att jag inte bara svek rockgudarna utan också såg ut att stöta helt öppet på födelsedagsbarnets blonda flickvän men det frågade jag aldrig om och kommer antagligen heller inte minnas att göra nästa gång det knät syns till.

Två ytterligare kommentarer som delgavs under den kvällen förtäljer dagböckerna ingenting om. Dels blev jag utsläpad genom ett fönster, fylleristerna hade uppsåtligen eller oavsiktligt gjort dörren obrukbar vid tillfället, och slängdes i en snöhög. Man kan misstänka att skälen var oklara och att pubertetsmaskulin dominans fanns med i bilden, dock vet jag att jag gillade tilltaget. Det var helt enkelt kul att bäras runt på och i mitt tillstånd av grav alkoholpåverkan svalkade snön skönt, en komisk bonus finns också i att en eftersläntrare i det projektet misslyckades totalt med att pressa samman mig med det frusna vattnet. Jag skrattade mycket medan små rännilar bildades på min kropp där och då, den storvuxne svartmetallarens upptäckt av kylans njutbarhet uppfattade jag som en slags gemenskap.

Senare under kvällen angreps jag med mindre planerade ändamål av samma trubbigt agerande persontransport och räddades förvirrad från klungan av en man i ett imponerande snyggt skägg, liggande i ett hörn av festlokalen. Någonstans på vägen dit hade en annan festdeltagare försökt hugga upp en eller båda handlederna inne på en av toaletterna med en fällkniv av butterflytyp. Helt klart ett häftigt inslag, blodspillan hade filmiska drag sedd genom en kvarting snyltad sprit och ett par burkar 10.2-procentig öl mina närmre vänner vid tillställningen dagen innan fått utköpta åt mig.

Nästa morgon vaknade jag allvarligt funktionshindrad, såpass bakfull att bedriften att identifiera sitt livs första egentliga bakfylla medan den pågick definitivt inte var aktuellt. Fast föda framstod som en vämjande styggelse men ett glas apelsinjuice kändes åtminstone okej att hålla i på bordet framför mig, kring vilket andra festdeltagare inklusive den blonda flickvännen satt och betraktade min allmänna misär. Minnena av kvällen innan var givetvis insvepta i bakrusets slöjor så varför den för mig då namnlösa blondinen med de mörka ringarna kring svullna ögon plirade småleende åt mitt håll förstod jag inte. Den förmiddagen slutade på något vis med att hennes mobiltelefonnummer åkte med mig hem och användes första gången nästnästa kväll för ett antagligen jättetöntigt textmeddelande.

Korrespondensen över SMS gjorde klart att hennes relation till min kompis, nämnda födelsedagsbarn, hade komplicerad karaktär. Självklart betraktade jag det som en invit till fortsatt utforskande av raggningskonstens första lektioner. Efter ett par veckor bjöds jag med på ännu ett fylleslag och innan dess hade vi setts någon gång, vilket innebar att jag hängde med henne och hennes vänner när dom gjorde för flickor i övre tonåren viktiga saker. Såsom att handla underkläder och uppfatta det som vulgärt att vifta med dom medan utväljande av vad som skulle få vardagligen röra deras sexredskap pågick. Den festen bjöd mig på ett tafatt hångel i en nedgången soffa bland härjande alternativkulturella tonåringar, och det kanske var under den festen blondinen och en av hennes väninnor fick mig att för första gången kyssa en annan pojke inför skärskådande skälmska kvinnor.

Det har inte hänt så ofta sedan dess men jag har gillat varje gång så skett. Dagarna efter upprättades en pojkvän-flickvän-relation mellan mig och blondinen via textmeddelanden, barnsligt formellt och utan särskilt stor passion. Jag var söt och hon var vacker skrevs det några gånger fram och tillbaka innan jag tog låtsasmanligt mod till mig och skickade mitt tvåtusentals motsvarighet till en fråga-chans-lapp i jackfickan. En kort tid senare, några dagar, gick jag hem till henne med omväxlande kväljningar och darrningar i extremiteterna efter kampsportsträningen istället för att som vanligt åka hem och direkt äta ett par stora portioner av mammas mat.

Hon hade klätt upp sig på det sätt lönnfeta nymyndiga flickor gör när dom försöker känna sig smala och sexiga, något som skar sig något fruktansvärt med hennes lite insjunkna ögon och de mörka ringarna, så breda att endast kosmetikens motsvarighet till våtrumsspackel hade kunnat dölja dom. Den tajta tröjan som veckade sig något på den lilla kudden till mage var så kliché att till och med Eric van Lustbader hade dragit sig för att beskriva det. Mitt gillande var stort, det fanns en påtaglig och charmig barnslighet i hela situationen som tacksamt dolde min fumliga ovana med erotiskt intressanta personer. Kvickt hamnade den äldre flickan och jag i hennes säng med någon oerhört anonym happy-hardcore-skiva spelad på låg volym, ännu en styggelse sett genom unga hårdrocksögon som jag inte hade några problem med att acceptera.

Eftersom jag då ännu inte läst Marilyn Mansons biografiska bok hade jag heller inte sett någon redogörelse för placeringen av de huvudsakliga erogena områdena på människokroppen och saknade helt kunskap om vad man faktiskt gör i sänghalmen på vägen till grundskolans huvudfokus under sexualkunskapen, penis i vagina. Detta fick till följd att säkert ett par timmar gick åt till klumpigt hångelkyssande ingen av oss egentligen var särskilt intresserad av men saknade handlingskraft att göra mer sex av. Uteblivet kvällsmål kombinerat med bristande dådkraft på erotikens område uttryckte sig som förvirrat tafsande och klämmande, men det fanns ändå ett nyhetens tändande behag för båda parter. Efter att jag tagit av mig min långärmade tröja och blottat en band-t-tröja, Nasum med The Black Swarm-motivet, gick det dock förhållandevis fort sedan. En medelkvick lavin av plagg åkte över sängkanten, trängseln i bädden gjorde det problematiskt att komma in under täcket när vi båda försökte samtidigt med det, och nervositeten tillsammans med att min sinnesintegritet gradvis krackelerade alltmer försvårade bestigandet avsevärt.

Placerad mellan lår i ett nytt utdraget, ganska oönskat, munmöte insåg jag att barnbegränsning inte diskuterats ännu och ställde därför frågan. Tredje gången lyckades jag förmedla den trots att musikens tystnande gjort bådas andhämtning till ett tordön och fick den bortviftad med något kort om piller. Då var det alltså inte längre någon återvändo. Entrén tog sin lilla stund medan jag antagligen hade ett obetalbart komiskt ansiktsuttryck starkt präglat av koncentration och en närmast paniskt nedhållen skräck för att göra helt fel. Med hennes bistånd efter upprepade försök, att själv använda händerna kom jag aldrig att tänka på förrän hon förevisade hur det skulle kunna gå till, inleddes den trevande akten mycket stelt och mer fundersamt än passionerat.

Utlösningen dränerade mig helt på de flesta sorters styrka. Det hade jag alls inte väntat mig, utan kollapsade i vad som blev en ömsesidig omfamning. Än idag kan jag inte låta bli att associera till min mamma när jag tänker på den och tills påfrestningen på hennes höfter tvingade fram ett förslag om omplacering av kropparna var det en upplevelse präglad av trygghet jag heller inte väntat mig. Självklart vågade jag inte fråga efter mat när jag låg där och försökte smälta vad jag just utsatt mig själv och någon annan för, 'post coitum homo tristis est' fick där en betydelse utöver den rent språkliga, på morgonen nästa dag skyndade jag mig från bädden till skolan, något försoven.

Under de närmsta månaderna från det tillfället genomförde vi ytterligare sex stycken samlag, introducerade mig helt ytligt till hur man kan utföra oralsex på kvinnliga genitalier, och utbildade i grundläggande samlevnadsteknik. Sedan hittade hon en ny, också yngre, partner. Med anledning av att hon inte pratade med mig om saken utan helt enkelt slutade höra av sig eller besvara mina anrop, upptäckten att hon funnit en ersättare skedde ryktesvägen och vid ett kort spontant möte på stan från vilket hans flackande blick gjorde starkast intryck, begick jag inbrott i hennes föräldrars lägenhet. Väl i hennes rum limmade jag noggrannt ihop alla CD-fodralen med plastlim och slickade en gång tvärs över hennes huvudkudde.