Mot trappen till huset sparkar han av den mesta snön från kängorna, tar som vanligt i mer än nödvändigt för att vrida ned dörrhandtaget, och drar bestämt igen porten till utomhus efter sig. Upptäckten i hallen att musik spelas i huset uttrycks inte ännu, men strax sker ett isättande av batteri i ljudkällan som kort efteråt ångras hur det skett. Med eftertryck och utan artighet fumlas så med den saken, följt av utträde ur den högljudda miljön, följande hon som besöker. Något ord utbyts och en ny stämning i bostaden visar sig när hennes steg passerat en bur. Kaffe i en avlång plastmugg, fast blick mot ingenting genom fönstret bakom spisen, pulsens mullrande hade gått att höra vid datorn om inte musiken spelats på så hög volym. I hans tankar passerar samtidigt framtidsanalyser och historiespekulationer, allting präglat av skräck uppkommen ur ovetskap om varför situationen uppstått, maktlöshet och handlingsförlamning utöver stirrandet som bedrivs vid sidan av tvångsartat kaffesörplande. Seendet och drickandet är halmstrån, att han inte ställer isär benen och lägger en eller båda händerna på ryggen, eller flyr fältet, förvånar mig storligen. Något håller honom kvar, oklart vad, kanske hopp, kanske kärlek, kanske mental kollaps. I buren flaxar det inte till när stegen kommer tillbaka, han vet ändå att den kroppen återvänt till köket, hör att den nedsänkes på en stol bakom hans rygg. En kort sirapstid förflyter.
-Vem är du egentligen?
Kanske är det ett par sekunder som passerar innan han svarar, allting är just nu, här, så förbannat viktigt att uppfattningen om tidens lopp allvarligt störs. Reaktionen söker förklara att frågan utan ett tydligare sammanhang inte ter sig begriplig för honom, han frågar vad som menas med den. Att den ställts och att han givit ett luftigt svar viftar hon strax bort, något ansträngt verkar det, efter hans konstaterande av upplevd vanmakt och hennes påstående om hans vana av att försätta andra i sådant tillstånd lämnar hon honom att åter glo på de solkiga rutorna. Fortfarande väller ur högtalarna fram en tung ridå när han insett det fruktlösa i att ensam begrunda situationens allvar och orsak. På veka lemmar går han för att luta sig mot dörrkarmen som leder till henne, framför en begäran om klargörande vad han gjort för något, vad som i befintligt obehag orsakats av honom. Uppgivenhet och ledsnad hänger som en kåpa från axlarna. Utan att redan ha accepterat att lämnas skulle nog inte några kliv från fönstertittandet skett, för att kunna överväga sänkande av volymen behöver han ha hört hennes röst och fått veta att svårigheter att höra vad hon säger faktiskt är ett skäl därtill. Visste han inte det, om bara hans egen röst hade haft problem med att nå fram, skulle han ha skrikit överröstande hellre än åtgärdat hennes val av samtalsmiljö. Fortfarande med uppgivenhet som främsta trygghet dämpar han ljudet i rummet efter trevande rörelser in mot soffan där natten innan han fått älska henne handgripligen, och det angränsande bordet där datorn står, nu i större säkerhet med ett vacklande batteri infört i underredet.
Han ber om att få förklarat vad han gjort för att orsaka vad som just pågår, utan att få det helt klargjort. Fler ord utväxlas kring att han stelt sätter sig ned på den stora möbeln som utmynnar i ett ifrågasättande av hans intressen i och intentioner med henne, motiverat med hänvisning till hennes underförstått sämre eller sämsta sidor. Kvavheten i rummet, tät av flera veckor utan vädring och den känslomässiga anspänningen vid tillfället. Väskan på sovplatsen, iordningställd för omedelbar avresa och den största skillnaden här vid jämförelse med morgonen. Att hennes uppsåt är distansierande framstår som helt klargjort. Ingenting är tydligare än det just nu. Det är skälet till att han inte tänker efter när han besvarar ifrågasättandet utan istället beskriver gråtande tillsammans för någon natt sedan, att det var första gången han grät annat än ensam sedan natten efter att han slagit en tidigare flickvän, som ett exempel på hennes särställning bland personerna i hans liv. Inverkan orden har på henne når inte fram till den uppgivne i soffhörnet. Fortsättningen på dom degenererar till ett slags svammel. De ser på varandras ansikten, sedan yttrades kanske några ord. Fokus brister för honom i form av påminnelse om musiken från golvhöjd, så blicken glider iväg sakta tills hennes nästa ifrågasättande framförs, det av vad hon håller på med. Det tar tid för utsagan att tränga fram till honom och den följs av ursäkter. Fort, fort, river hon muren emellan dem, han hinner nästan inte med i vad som sker.
Uttryckslöst åskådande hennes förflyttning närmre försöker han bli säker på innebörden i hennes ord. Det trängande obehaget han givit upp inför börjar lätta men inget av de teoretiska spår han sökt förklaring längs beskriver det just inträffade, paniskt släpper han taget om alla idéer när hon med armarna bildar en boja om hans hals. Tömt inser sinnet skönheten i den nya situationen. Små läppsammanträffanden lösgör återstoden stelhet från deras axlar, åtminstone hans. Så här känns frigörelse. Precis där slog någonting en ny rot.
-Ska vi åka in till stan?
