Någonstans i matt sinne lät hon sig betrakta de parter av konversation som texten skvallrade om. Någonstans kunde hon ana en känsla av att de stod i rummet intill henne och talade. Att hon i själva verket tjuvlyssnade på deras konversation strax intill hennes eget öra. Olust växte och andningsprocess försvårades. Hon var en fjärde part - men den enda i sammanhanget som gett sig själv möjlighet att agera åhörare. För detta bannade hon sig själv. För detta bet hon sig i tungan och knep ihop sina blanka ögon.
Cyberrymdsanpassat diarium öppnades och textdokument stängdes. Kortnaglade fingrar vilade lätt över tangentbordet och vattniga - ej tårfyllda - ögon betraktade tomt dokument. Cigaretten började hetta mot torra läppar och hon sög i sig det sista av den varma röken för att sedan placera filtret mellan tumme och pekfinger, dra det ur munnen och föra det mot en välfylld askkopp. Själv iakttog jag händelseförloppet på avstånd från min plats i hörnsoffan en bit intill henne. Jag hade henne i synfältet rakt framför mig och tillät mig själv le varje gång hon suckade ljudligt och stannade upp alldeles i sina rörelser för att lyssna till det möjligen förekommande ljudet av en dörr som öppnas, följt av kraftiga skor som stampar av sig snö mot smutsigt hallgolv. Emellanåt sträckte hon sig mot högtalaren för att sänka musiken. För att försäkra sig om att han inte var på väg tillbaka.
Fingrar vilade åter mot tangenterna och blicken var åter fäst vid det tomma dokumentet framför henne. Hårklämman hade dragits ur slitet hår som nu sträckte sig ner runt blekt huvud och snuddade vid nakna axlar. Ansiktsrörelser var i sig svåra att urskilja då rummets enda ljuspunkt fanns bakom henne, i form av ett fönster intill soffan på vilken hon var placerad. Från fönstret strömmade dagsljuset mellan gulnade gardiner och träffade hennes nacke. Ljuset i rummet förblev skumt. Säkerligen bidrog det till de överrumplande, dramatiska känslorna som nu började ta form. Jag oroade mig för kommande händelseförlopp. Jag oroade mig för att se henne lämna det tomma textdokumentet och ställa upp sin resväska på sängen.
Samma fingrar släppte åter tangenterna och öppen vänsterhand sträckte sig efter cigarettpaketet intill. Rummet luktade inrökt. Det var kvavt. Fortfarande kunde föregående natts älskog kännas vid djupare andetag med sluten mun. Timmar av försiktiga ömhetsbetygelser låg fortfarande kvar som väldoft, snarare än annat. Huruvida hon i luften kunde känna samma doft som jag själv, förblev utanför min kunskap. Knappast satt hon och insöp rummets dofter. Snarare kunde jag tänka mig att ständigt bolmande skulle vara ett försök till att slippa känna övrig doft. Snarare kunde jag tänka mig att hon inte önskade bekanta sig med dylika doftminnen, så nära i tiden. Åtminstone inte med tanke på de aktuella omständigheterna. Dörren in mot köket stod på glänt och lät vädra, men några fönster var inte öppnade.
Fingrar slog mot tangentbordet. Hon hade alltid skrivit snabbt; så länge jag kunde minnas. Jag beundrade detta från min plats i soffan och lät mig roas av hennes sätt att, nu som alltid, snarast prygla tangenterna. Fingrarna slog hårt emot dem och överröstade musiken som högtalarna bjöd.
"Vi har aldrig talats vid" löd den första meningen i den författade texten. Texten skulle inte dedikeras honom, varken i avsmak eller tillgivenhet. Texten skulle tilldelas en annan av dramats parter och hon skulle, vid tillfället för nämnt författande, hysa ett visst systerskap inför berörd part. De efterföljande minuterna kom att bestå av ursäktskomponerandet, baserat på slutsatser hon dragit och funnit rimliga. Drastisk konklusion drev henne till detta och ännu hade hon inte övervägt reflektera över sitt raska situationsbedömande. Hon skulle inte heller komma att göra det, förrän långt senare.
Texten avslutades med ännu ett ursäktande och yttranden om retriterande. Samkönade strider hade aldrig intresserat henne och hon valde att understryka detta. I rivaliserande ansåg hon befinna sig i gravt underläge och önskade inte förvärra sin egen situation genom att ge sig in i väpnad kamp. I kontrast till föremålet för hennes text kände hon en viss svaghet. Varken utseendemässigt eller på annat plan ansåg hon sig kunna mätas med denna.
Hon lät sig se över sina egna ord och började, ju mer av sin egen text hon läste, låta det gå upp för sig att en väska skulle komma att packas under dagen. Ännu en cigarett trycktes emot askkoppsbotten och hennes händer började istället fingra på knappar till telefonapparat. Hon tryckte luren lätt mot örat och placerade armbåge med fri hand mot vänster knä med hakan vilande mot handflata. Håret flyttade sig framåt och dolde till fullo hennes ansikte och sänkta blick. En mansröst svarade på andra sidan linjen och ett kort samtal om eventuellt husrum för kommande natt avslutades med tacksamhet och replik om framtida gottgörelse.
Samtidigt som telefonsamtalet lät sig avslutas hördes utanför rummet det välbekanta ljudet av tidigare nämnda skor som slår mot hallgolvet. Tung andning och krånglade med avtagandet av ytterkläder. Hon lät publicera tidigare nämnd text och knep sedan ihop munnen medan hon lyssnade till hans lätta steg som närmade sig. Viss handgriplighet skedde därefter i samband med att han slet datormaskinen till sig och ägnade sig åt inkrånglandet av ett batteri på dess undersida. Hon satt stilla och lät honom hållas. Efter tidigare strömavbrott oroade han sig, givetvis, för konsekvenserna som ännu ett elektricitetens avbrott skulle kunna orsaka. Gesten i sig var aggressiv, trots att han inte hade vetskap om hennes tillfälliga sinnesstämning.
Han försvann sedan ut i köket och hon reste sig kort därefter, på knäppande knän, för att gå till honom. Kort ordväxling skedde, utan att jag själv hade någon möjlighet att ta del av vad som sades. Musiken intill mig spelade alltför ljudligt och tonerna var alltför aggressiva. Hon kom tillbaka in i rummet och slängde upp den röda resväskan på obäddad säng med befläckade lakan. Hennes rörelser var raska och hon önskade inte slösa någon sekund på att iordninggöra packningen. Jag kunde ana visst skälvande i hennes rörelser. Ändå var de bestämda och starka. Hon stannade än en gång upp och rörde sig ut mot köket. Den tidigare så aggressiva musiken hade nu bytts mot lugnare toner och lämnade möjlighet för mig att lyssna till deras ordväxling. I smyg omplacerade jag mig från soffan i hörnet till dörröppningen in mot köket.
Han stod intill spisen, vänd bort från henne, med rak rygg och blicken fäst vid fönstret. Hon satt placerad på en av stolarna bakom honom och hade lagt sina armbågar mot sina knän. Han var utsträckt, hon var alldeles hopsjunken. Tätt efter att hon slagit sig ner följde en märklig frågeställning kring hans person och avsikter. Jag betvivlade vid tillfället att hon själv förstod vad hon egentligen ville ha för svar på en så underligt ställd fråga som nämnd. Han ifrågasatte genast den underligt påbörjade intervjun och valet av fråga. Vid tillfället rodnade hennes kinder och hon valde att undvika hans blick när han vände sig om. Hon anade själv det överdrivet dramatiska i frågan och ångrade att den ställts, men önskade inte ändra sina förutsättningar i tillfället genom att låta honom ta del av detta.
Han skruvade på sig och förklarade sitt ogillande av situationen. Han kungjorde viss maktlöshet i och med de grumliga frågeställningarna, varpå hon tog sin chans att delge honom att hon redan var bekant med hans eget vis att försätta individer i positioner av maktlöshet. Det hade hon minsann fått veta. Hon knep ihop sin mun och gick tillbaka in i sovrummet för att avsluta sitt packande. Han ställde sig intill mig i dörröppningen och iakttog hennes hetsiga stuvande.
Än en gång ifrågasatte han vad han gjort som varit fel, varpå hon åter stannade upp för att se på honom och åter göra en i stundens passion onödigt dramatisk frågeställning. Hon ifrågasatte sin roll i hans liv. Snabbt och tveklöst lät han sig besvara hennes fråga med att givetvis uppge henne vara oerhört viktig. I högsta grad betydelsefull och för honom, det projekt han engagerade all sin vakna tid i, i den mån han tilläts göra det.
Han förflyttade sig från sin plats intill mig, in i rummet och bort mot sängen, på vilken han nu satte sig, lutad mot väggen med fötterna utsträckta. Hon flyttade en bit på väskan och sjönk ihop framför honom. Jag kunde inte låta bli att le när jag såg henne skrynkla ihop sin panna och se uppgivet mot honom. Hon delgav honom kortfattat en scenisk, destruktiv självbild, varpå hon ifrågasatte hans möjliga intresse i henne. Frågan var uppriktig. Vid tillfället hade hon svårt att greppa vad han egentligen ville henne och vad han önskade vinna. Tusentals minnen från tidigare, känslomässiga förbindelser med män under hennes livstid hade tidigare åter meddelat sin existens och gjort situationen än mer suspekt och svårförstådd för henne.
Under loppet av några få minuter hade hans ögon blivit blanka. Likt hennes, fanns inte spår av tårar, men ett visst mått oro. En uppgivenhet hon kunde ana när hon såg på honom. Att se henne åter grabba tag om rationaliteten och påminna sig om att hon inte hade bedömt situationen utifrån annat än slutsatser, var någonting jag fann ytterst medryckande. Tyst, spänt, iakttog jag hur hennes ansikte blev milt och hur hon lade huvudet på sned och lät sig yttra en uppriktig ursäkt. Alldeles plötslig. Hans ansikte förblev oförändrat. Uttrycket det utgjorde förblev outgrundligt. Han stirrade bara på henne. Hon flyttade sig närmare och lade sina armar kring hans nacke. En lätt signaturkyss följdes av flera och hon lät sig själv gråta utan tårflöde. Någonting som, för henne, alltid hade varit mycket karaktäristiskt. De tårlösa snyftningarna.
Hans skarpa blick veknade i takt med vidare läppkontakt och han omfamnade henne. Själv log jag, berörd av tillfället. Jag vet nu, när jag låter mig begrunda detta, att jag tror på honom och henne. Att se honom stanna i ett tillfälle då han likväl hade kunnat lämna bostaden och att se hennes ilska rinna av så lättbesegrat, fann jag beundransvärt. Sådant ger mig viss förhoppning kring konceptet kärlek.
