Sagans onda fe.

Jag såg till att förbereda ett rejält smil och blängde nu, med krampande käkar, på dörrhandtaget som trycktes ned framom mig. Han gluttade ut genom porten som en skrajsen kattunge och stirrade på mig som om jag vore en främling. Måhända var jag, åtminstone för sekunden, just en främling där jag stod med mitt kusliga, genomträngande spökleende i en i övrigt kritvit uppsyn på hans föräldrars trappa och starrbligade på honom. Jag ville att flinet, om än ordentligt otäckt, skulle ge utslag i spegelneuronen och få honom att åtminstone dra på munnen som svar. Att han skulle finna sig själv nöjd med återseendet och måhända dra en halvsanning i likställande av mig med en förlupen mentalpatient som lättade stämningen och automatiskt erbjöd mig husrum för natten. Hans anlete var emellertid som av sten och han förblev orörlig, fortfarande inte mer än gluttande ut på mig.

Juniregnet piskade mig i planeten och jag ansträngde mig hårt för att minnas hur man slappnar av i ansiktet. Snorvalpen hade för avsikt att tränga in mig i ett motbjudande litet hörn från vilket han skulle locka mig att framföra invigning av den stundande dialogen. Detta förargade mig och så snart jag återfick kontroll över mitt ansikte valde jag att knipa samman mina läppar och höja mina bryn. Kunde jag mina egna charader, så skulle ansiktsuttrycket signalera att faktiskt bryende om vad som tidigare sagts oss emellan inte fanns och att jag fann det förvånande att han måhända fortfarande drogs med besvär av tanken på bråken som varit. ”Vad?” sade mina ögonbryn. ”Vad gör du utanför min dörr?” svarade hans. Varken jag eller brynen hade ett gott svar att ge hans. Vi blev istället stående, frusna, framför honom. Det tuffa ansiktsuttrycket mjuknade och jag lät munnen hänga halvöppen i fortsatt hopp om att han skulle yttra sig annat än med blicken.

”Elin” sade han, som för att konstatera för sig själv att det var jag som stod där. ”Vad gör du här?”. Gluttandet fortlöpte och han hade ännu inga planer på att släppa in mig – så mycket kunde jag urskilja. Jag sträckte armarna en bit ut åt sidorna och lät dem sedan falla ospänt mot mina höfter, fortfarande med blicken fäst på honom. Jag gav honom ett medelmåttigt svar om mina ambitioner kring att utveckla en dödlig lunginflammation. Han köpte inte betet och dörren öppnades inte mer än vad den redan var öppen. Mitt hår låg slickat mot skallen. Jag kunde känna hur mina hårtester sög sig mot pannan och hur billig kosmetika rann längs kinderna. ”En sådan bilolycka jag måste se ut som. En sådan frontalkrock.”, tänkte jag. ”Jag tror inte att det här är en så bra idé” viskade gluttaren med klen stämma.

Hans ögon var vidöppna och hans blick stirrig. Han tycktes inte alls vara övertygad om att han själv trodde sina ord i samband med att de lämnade munnen. Snarast tog han en chans han inte fann sig helt obekväm med och såg var den förde honom. Viss panik ilade genom min våta lekamen. Det var inte alls ett genmäle jag förberett ett gott sätt att bemöta. Ilska och tunga föremål, slungade mot skallen var jag mer än villig att ta. Munterhet, värme och öppna armar hade varit vad jag önskade. Den här fullständiga osäkerheten hade jag inte ens övervägt kunde förekomma i sakläget när jag föreställt mig det nuvarande scenariot under färden dit.

”Snälla” stammade jag fram och hämtade andan. ”Jag har just gått tre kilometer. Endera ber du mig dra åt skogen, eller släpper in mig”. Min mun förblev halvöppen och genomsurt regn vätte min inifrån torkande mun. Ur en av klänningens främre fickor tillät jag mig bråka fram en cigarett och tog några hastiga steg in under terrassens tak. Som orolig för att ett djärvt försök till inbrott skulle ske i samband med mitt kvicka förflyttande, ryggade han tillbaka och dörren for igen ännu lite till. Jag satte rökverket mellan mina läppar och fumlade med tändstickorna, fortfarande i tjurskalligt hopp om att se oberörd ut. ”Jag släpper inte in dig” väste han till svar, fortfarande mig givande intrycket kring osäkerhet på om han var beredd att tro sina egna ord. Min blick irrade och jag fann inga goda svar att ge honom. I mitt huvud planlade jag den iskalla, våta vandringen tillbaka till busshållplatsen.

”Du får det att låta som om jag mördat någon du älskar” sade jag och avfyrade ännu ett ruggigt flin. Något svarsleende möttes försöket givetvis inte av. Istället tycktes han ytterligare plågad av min närvaro; ”det finns andra sätt att skada människor på”, svarade han och jag kände mig stucken med kniv. ”Du är orättvis” konstaterade jag och blossade på likmakaren mellan mina fingrar. Dörren vräktas upp framför mig och han tog några så raska steg mot mig att jag inte hade en möjlighet i världen att hinna reagera och akta mig. Ögonblick senare stod han, som så många gånger tidigare, med sitt ansikte tätt intill mitt. Den här gången var ansiktsuttrycket ett annat och rytmen på hans andetag skrämde mig som ingen tidigare gjort. Hans nästipp snuddade nästan vid min. Hans skägg rispade nästan mot min haka.

”Du valsar hit och låtsas som om ingenting har hänt. Det är ditt sätt att vara. Du kommer tillbaka efter ett tag och bara skrattar åt allt och tror att alla skall älska dig. Det är patetiskt”. Att han varit en av dramatikens främre märkesmän var mig inte obekant. Likt mig tenderade han att försöka fånga varje möjlighet som honom gavs, till att göra sitt liv mer likt en film för det egna, höga nöjet av det. Jag gillade vanligen detta, men fann den stundande situationen direkt hotfull. Jag backade ett steg och lutade mig mot trappans vita träräcke. Han stod kvar med hopknipen mun och onda ögon. ”Kan jag åtminstone få värma mig en stund?” frågade jag huvudlöst i ett försök till att brotta omkull honom med minst lika hopknipen mun och minst lika onda ögon. ”Dra åt helvete, det kan du göra” muttrade han och tog åter stegen upp för trappan och in genom dörren. ”Riktigt snyggt, där!” svarade jag och avfyrade ett falskt skratt. Dörren stängdes framför mig och jag blev stående på trappan till stugan i ett tjugotal minuter i förtvivlat, handfallet gråtande och skrikande innan jag bestämde mig för att, i trasiga skor, traska hem.

Fylld av ingenting.

"Hellre dör jag än slår dig eller lever vidare med att ha begått ett sådant dåd, älskade. Det kan jag lova oss."






Kylen innehåller mer alkoholdryck än luft och mat. Vardagsrummet talar också tydligt om vad den här lokalen tillägnats för ändamål ikväll, med en blandning av utrikisk punkrock och pladdrigt sorl. Jag tar fram en tjeckisk lageröl på halvlitersflaska. Det är nog sjätte sedan lunchtid, och med motoriken något eftersatt spills för tredje gången ett par fingrar billig mörk rom upp i medfört glas. Kökets vita rymlighet hotas något av tomglas, påsar med paprikachips från en osvensk kedja livsmedelsbutiker och några personer jag aldrig umgåtts spritfritt med. De intresserar mig inte nog för att jag ska ha tagit reda på vad de gör som dagligt värv. När min blick möts mellan diskbänk vid kyl och vitt bord med tilltugg dröjer någon sekund innan uttryckslöst grundläge utbytes i pliktleende. Samtalandet över bordet avbryts men jag fokuserar istället på en prasslig påse och fortsatt rörelse mot soffa att ägna kraft åt vidare slentrianfylleri i. Vardagsrummets inredning har strösslats med likaledes ointressanta människor, de flesta av vilka både har dålig smak och uselt ölsinne. På golvet sitter två flickor hetsigt glatt konverserande på ryska. Den ena slirar betänkligt i handlingen att ta påsen och klagande kommentera leveranstiden. Inombords suckar jag men säger ingenting. Tystnad riskerar, tror jag, inte medföra förvärrande av inställningen till mig kommentaren var ett symtom på. Den tilltänkta sittplatsen har ockuperats av en mig flera år yngre man i svart kjol trendig inom subkulturen åldern troligtvis och förhoppningsvis för honom visar det löjliga med att tillhöra. Golvet får duga för mig också, trots att det får ryggslutets molande obehag att övergå till skärande förnimmelser. Innan nedsänkandet sänks med svep fingrarna rom, uppgivet inför förnöjelsebristen och i förhoppning om att det ska bedöva fort.

Förfestdeltagarna myllrar runt, på jakt efter egendom och beklädnader. Portmonnäer, ID-handlingar och mobiltelefoner. Jackor, skor och handskar. Sprit att dricka på vägen av de fattiga eller rusigt hämningsföraktande. Jag är en av dom. I innerfickan finns fickplunta med den deciliter eller två av rom som återstår, i handen en nyss påbörjad burk äcklig lågbudgetlager. Fumlandet med kängsnörena övergår efter några av de tolv från början tomma hålparen till lindande runt ankeln i acceptans av yttre tecken på slöhet. Ryskorna undlåter fortfarande bruk av lingua franca i det här umgänget men det bryr mig inte. När jag lägger min hand på en slavisktalandes skuldra, henne vilken jag tror mig hålla mycket kär, böjer hon sig ned och låtsas rätta till en socka, går sedan ut genom dörren och vänder sig i väntan mot mig. Den kjolbeklädde knyter fortfarande nogrannt sina skodon, eftersom jag inte önskar vara en propp i utvecklingen lämnar jag honom där, passerar henne utan att se annat än golv. Tar några djupa klunkar ur burken. Kväljning. Sedan en till. Biter hårt ihop om uppkastningen och fokuserar på att gå rakt. Utanför huset tänder jag en av mina absolut bästa vänner, inandas blossen djupt, undviker tankar. Väntar på att hon ska låsa upp cykeln vilken skall bära oss båda till en hårdrocksbar. En klunk till. Pakethållaren kommer att göra ont. Minns med det alkoholspruckna sinnet första gången jag satt på den med smärtande sittben, tvåölsfulla på väg hem till hennes föräldrar samma kväll vi beslöt om förhållande ställde jag frågan som inte ännu fått ett svar;
"är jag en bra pojkvän?" Det var några år sedan. Sväljer hårt, oklar över varför.

Dörrvakten känner igen oss och hälsar, obrydd inför det uppenbart mycket korta avståndet till redlöshet. Antagligen vet han att vi skulle spendera mindre utan att ha krökat på förhand. Det är trångt här inne, som vanligt, många bekanta ansikten kolkar maltdryck till ordinarie brittisk galoppmetal. Hög ljudvolym gör drickandet långt lättare att sysselsättas av än umgänge men lite därför gillar jag det här stället kvällar som denna, man slipper anstränga sig för att dölja bristen på filantropi gentemot de svartklädda skenmisantroper som utgör ryggraden i gästkroppen. Pliktler åt några som hälsar medan något vingelaktiga steg tar mig närmre en kanna blaskig bakfylleorsak. Störs i min väntan vid en samling tomglas av en knack på axeln och halvartikulerat hälsande. Ett suicidbenäget fan av gammal skramlig svensk svartmetall och Europe som inte står helt rakt. Tar i hand och viftar bort med en fråga om vart han sitter. Jag saknar rökning inne på krogar. Jag hade kunnat röka en cigarett i väntan på bartenderns uppmärksamhet. Jag hade föredragit rök över de befintliga odörerna av kroppar och fulöl.

En högtalare sitter nära nog för att göra samtal kring det hör bordet omöjligt. Min kanna och en till står på det. Fyller på glaset igen, obrydd inför att någon nästan okänd gör detsamma med den så fort mina fingrar släppt tillbringaren. Han mittemot, snyltaren, har stripigt skägg och verkar också trivas bra med att slippa komma till uttryck. Till höger sitter en ung kvinna i kläder med lackdetaljer, om en stund ligger hon på bordet, borta i inombords alkoholträsk. Till vänster, en man i tjugofemårsåldern med insjunkna ögon fumligt runtflyttande på sitt glas mellan täta klunkar. Den andra kannan är hans, snart tömd. När jag druckit ur tänker jag gå ut för en cigarett innan nästa investering i plågor för morgondagen. Snyltaren kan få det sista, de där decilitrarna med fadd spritsmak varje tillbringarmängd tyvärr innehåller. Sätter upp en fot mot en stol vid ett grannbord. Börjar snöra kängan. Hinner några hålpar innan hon som sitter på den vänder sig om, tydligen är det okej att hennes sittplats brukas för det här ändamålet. Ändå blänger jag en stund på ryggtavlan innan jag fortsätter mitt pillande. Dricker nästan helt ur mellan skorna. Hon till höger ligger på bordet nu. Det går fortare att färdigställa det andra skodonet. Prövar efter sista klunken balansen med en hand kvar på bordshörnet. Stapplar i smyg när jag går mot dörren ut, hoppas innerligen på att inte förlora fotfästet eller styrkan i knäna. En person i väntan på att få beställa uppmärksammas på att jag närmar mig. Han vänder sig mot mig och ser gladare ut än jag kan med att ljuga ihop om mig själv. En större man, som kramar till hälsning. Svettig. Jag ids inte torka av kinden.

Det är kyligt ute. Tyst jämfört med där inne. Fortfarande driver det runt barhoppare och utslängda, än så länge lever gatorna runt lite. Välbehövlig cigarett. Muntrar upp något. Tar några steg hit och dit, visar inte att jag lägger märke till dörrvaktens plirande efter tecken på närhet till "det är nog dags för dig att gå hem nu". Övriga kring askkoppen pladdrar ofokuserat glatt om ingenting alls. Petar ned tändaren i byxfickan. Väger lite på hälarna de sista blossen. Det är kyligt ikväll. En av de rysktalande tidigare, hon jag bor med, snubblar ut genom dörren med ett leende på läpparna och någon äldre men fortfarande ung man i släptåg. Släpper fimpen i askkoppen på marken. Ett kort leendeavsköljande ögonkast utbyts. Jag går in igen. Hänger av skinnkappan hos den svettige kramaren, jagar en kanna till och en stol att sitta på. Tar med stolen kvinnan jag nyss fick att sluta le satt på med tillbaka till bordet. Dricker första glaset från den nya tillbringaren fort. Ett halvt till, kväljningar hindrar fortsatt på samma sätt. Får syn på en tatuering. Den är ny och sitter på kramarens underarm. Inte särskilt smakfull i sig, men ganska smakfull för att vara en rockbandslogotyp. Pratar lite.

Köper en kanna till, på kortet. Undrar hur långt bort stängning är.

Hon är förbannad på mig. Jag är förbannad på henne. Vi visas ut ur lokalen. Den släcktes ned nyss. En kille är med oss. Han står en bit bort och ser besvärat omkring sig. Gapigt tonläge. Vad gäller grälet? Inga människor rör sig på gatorna längre. Natt. Mina ord når inte fram. Jag lyssnar inte så mycket på henne. Väldigt frustrerat.

Betydande kraft ligger bakom rörelsen men armbågen snuddar mer än träffar hennes kindben. Hon faller omkull. Jag vill dö. Jag har lovat att hellre gå det till mötes än slå henne. Det minns jag klart och tydligt. Med mjuka knän går jag därifrån, mot en bro att dyka mot stenar från. Inte så långt bort finns en sådan. Åskådaren och hon ropar mitt namn, om varandra. Tårar. Torkar dom mot insidan av armen som slog. Vänder tillbaka. Hon sliter tag i mina kläder. Jag ruskar av mig, välter henne igen med det. Vill inte vara här.

Två gråter. En stillar stämningen. På pakethållaren igen. Skjutsas av ett våldsoffer. Villl inte vara här. Tappar medvetenheten ånyo.

Hemma igen. Det är mörkt i lägenheten. Hon säger att hon vill ta ett bad. Jag frågar om jag får delta. Sätter mig bakom henne i badkaret som fylls.

Vaknar till med ett ryck. Kinden låg mot något kallt. Vattnet har kallnat. Allt känns kallt. Minns hur krogbesöket slutade. Kastar nästan upp. Hon sitter ihopkrupen i fosterställning mellan mina ben. Tårar eller vatten i ansiktet, helt stilla, stirrande. Frågar om sänggång. Stelt och ryckigt klättrar hon ur, tar med en handduk. Jag drar ur pluggen. Föraktar mig själv, klumpigt likt hanteringen av frottén. När jag kommer in i sovrummet har hon redan lagt sig och gapar blundande mot taket. Tur att vi har en stor säng, tänker jag när jag lägger mig en bit ifrån henne. Stirrar också mot taket. Det känns som att det inte kommer att gå att somna. Stänger ögonlocken. Ser samma saker om och om igen.

Ännu ett ryck till vakenhet. Det är ljust ute. Drar på mig byxor från golvet vid sängen. Vet inte helt säkert var jag är, eller, övertygelse därom kommer och går. Tungan känns för stor för munhålan. Läpparna har limmats ihop av någonting under natten och förmiddagen. Ur minnet bubblar syner fram. Sinnet trampar snett. Vet åter vad som skett. Ostadigt går jag ut i hallen, ser henne i köket. Stannar vid dörrposten. Ser på tomglasen. Ser på henne. För uttorkad för att tåras. Några minuter passerar. Hon ser ut genom ett fönster med neddragen stängd persienn.

-"Förlåt."