Kylen innehåller mer alkoholdryck än luft och mat. Vardagsrummet talar också tydligt om vad den här lokalen tillägnats för ändamål ikväll, med en blandning av utrikisk punkrock och pladdrigt sorl. Jag tar fram en tjeckisk lageröl på halvlitersflaska. Det är nog sjätte sedan lunchtid, och med motoriken något eftersatt spills för tredje gången ett par fingrar billig mörk rom upp i medfört glas. Kökets vita rymlighet hotas något av tomglas, påsar med paprikachips från en osvensk kedja livsmedelsbutiker och några personer jag aldrig umgåtts spritfritt med. De intresserar mig inte nog för att jag ska ha tagit reda på vad de gör som dagligt värv. När min blick möts mellan diskbänk vid kyl och vitt bord med tilltugg dröjer någon sekund innan uttryckslöst grundläge utbytes i pliktleende. Samtalandet över bordet avbryts men jag fokuserar istället på en prasslig påse och fortsatt rörelse mot soffa att ägna kraft åt vidare slentrianfylleri i. Vardagsrummets inredning har strösslats med likaledes ointressanta människor, de flesta av vilka både har dålig smak och uselt ölsinne. På golvet sitter två flickor hetsigt glatt konverserande på ryska. Den ena slirar betänkligt i handlingen att ta påsen och klagande kommentera leveranstiden. Inombords suckar jag men säger ingenting. Tystnad riskerar, tror jag, inte medföra förvärrande av inställningen till mig kommentaren var ett symtom på. Den tilltänkta sittplatsen har ockuperats av en mig flera år yngre man i svart kjol trendig inom subkulturen åldern troligtvis och förhoppningsvis för honom visar det löjliga med att tillhöra. Golvet får duga för mig också, trots att det får ryggslutets molande obehag att övergå till skärande förnimmelser. Innan nedsänkandet sänks med svep fingrarna rom, uppgivet inför förnöjelsebristen och i förhoppning om att det ska bedöva fort.
Förfestdeltagarna myllrar runt, på jakt efter egendom och beklädnader. Portmonnäer, ID-handlingar och mobiltelefoner. Jackor, skor och handskar. Sprit att dricka på vägen av de fattiga eller rusigt hämningsföraktande. Jag är en av dom. I innerfickan finns fickplunta med den deciliter eller två av rom som återstår, i handen en nyss påbörjad burk äcklig lågbudgetlager. Fumlandet med kängsnörena övergår efter några av de tolv från början tomma hålparen till lindande runt ankeln i acceptans av yttre tecken på slöhet. Ryskorna undlåter fortfarande bruk av lingua franca i det här umgänget men det bryr mig inte. När jag lägger min hand på en slavisktalandes skuldra, henne vilken jag tror mig hålla mycket kär, böjer hon sig ned och låtsas rätta till en socka, går sedan ut genom dörren och vänder sig i väntan mot mig. Den kjolbeklädde knyter fortfarande nogrannt sina skodon, eftersom jag inte önskar vara en propp i utvecklingen lämnar jag honom där, passerar henne utan att se annat än golv. Tar några djupa klunkar ur burken. Kväljning. Sedan en till. Biter hårt ihop om uppkastningen och fokuserar på att gå rakt. Utanför huset tänder jag en av mina absolut bästa vänner, inandas blossen djupt, undviker tankar. Väntar på att hon ska låsa upp cykeln vilken skall bära oss båda till en hårdrocksbar. En klunk till. Pakethållaren kommer att göra ont. Minns med det alkoholspruckna sinnet första gången jag satt på den med smärtande sittben, tvåölsfulla på väg hem till hennes föräldrar samma kväll vi beslöt om förhållande ställde jag frågan som inte ännu fått ett svar;
"är jag en bra pojkvän?" Det var några år sedan. Sväljer hårt, oklar över varför.
Dörrvakten känner igen oss och hälsar, obrydd inför det uppenbart mycket korta avståndet till redlöshet. Antagligen vet han att vi skulle spendera mindre utan att ha krökat på förhand. Det är trångt här inne, som vanligt, många bekanta ansikten kolkar maltdryck till ordinarie brittisk galoppmetal. Hög ljudvolym gör drickandet långt lättare att sysselsättas av än umgänge men lite därför gillar jag det här stället kvällar som denna, man slipper anstränga sig för att dölja bristen på filantropi gentemot de svartklädda skenmisantroper som utgör ryggraden i gästkroppen. Pliktler åt några som hälsar medan något vingelaktiga steg tar mig närmre en kanna blaskig bakfylleorsak. Störs i min väntan vid en samling tomglas av en knack på axeln och halvartikulerat hälsande. Ett suicidbenäget fan av gammal skramlig svensk svartmetall och Europe som inte står helt rakt. Tar i hand och viftar bort med en fråga om vart han sitter. Jag saknar rökning inne på krogar. Jag hade kunnat röka en cigarett i väntan på bartenderns uppmärksamhet. Jag hade föredragit rök över de befintliga odörerna av kroppar och fulöl.
En högtalare sitter nära nog för att göra samtal kring det hör bordet omöjligt. Min kanna och en till står på det. Fyller på glaset igen, obrydd inför att någon nästan okänd gör detsamma med den så fort mina fingrar släppt tillbringaren. Han mittemot, snyltaren, har stripigt skägg och verkar också trivas bra med att slippa komma till uttryck. Till höger sitter en ung kvinna i kläder med lackdetaljer, om en stund ligger hon på bordet, borta i inombords alkoholträsk. Till vänster, en man i tjugofemårsåldern med insjunkna ögon fumligt runtflyttande på sitt glas mellan täta klunkar. Den andra kannan är hans, snart tömd. När jag druckit ur tänker jag gå ut för en cigarett innan nästa investering i plågor för morgondagen. Snyltaren kan få det sista, de där decilitrarna med fadd spritsmak varje tillbringarmängd tyvärr innehåller. Sätter upp en fot mot en stol vid ett grannbord. Börjar snöra kängan. Hinner några hålpar innan hon som sitter på den vänder sig om, tydligen är det okej att hennes sittplats brukas för det här ändamålet. Ändå blänger jag en stund på ryggtavlan innan jag fortsätter mitt pillande. Dricker nästan helt ur mellan skorna. Hon till höger ligger på bordet nu. Det går fortare att färdigställa det andra skodonet. Prövar efter sista klunken balansen med en hand kvar på bordshörnet. Stapplar i smyg när jag går mot dörren ut, hoppas innerligen på att inte förlora fotfästet eller styrkan i knäna. En person i väntan på att få beställa uppmärksammas på att jag närmar mig. Han vänder sig mot mig och ser gladare ut än jag kan med att ljuga ihop om mig själv. En större man, som kramar till hälsning. Svettig. Jag ids inte torka av kinden.
Det är kyligt ute. Tyst jämfört med där inne. Fortfarande driver det runt barhoppare och utslängda, än så länge lever gatorna runt lite. Välbehövlig cigarett. Muntrar upp något. Tar några steg hit och dit, visar inte att jag lägger märke till dörrvaktens plirande efter tecken på närhet till "det är nog dags för dig att gå hem nu". Övriga kring askkoppen pladdrar ofokuserat glatt om ingenting alls. Petar ned tändaren i byxfickan. Väger lite på hälarna de sista blossen. Det är kyligt ikväll. En av de rysktalande tidigare, hon jag bor med, snubblar ut genom dörren med ett leende på läpparna och någon äldre men fortfarande ung man i släptåg. Släpper fimpen i askkoppen på marken. Ett kort leendeavsköljande ögonkast utbyts. Jag går in igen. Hänger av skinnkappan hos den svettige kramaren, jagar en kanna till och en stol att sitta på. Tar med stolen kvinnan jag nyss fick att sluta le satt på med tillbaka till bordet. Dricker första glaset från den nya tillbringaren fort. Ett halvt till, kväljningar hindrar fortsatt på samma sätt. Får syn på en tatuering. Den är ny och sitter på kramarens underarm. Inte särskilt smakfull i sig, men ganska smakfull för att vara en rockbandslogotyp. Pratar lite.
Köper en kanna till, på kortet. Undrar hur långt bort stängning är.
Hon är förbannad på mig. Jag är förbannad på henne. Vi visas ut ur lokalen. Den släcktes ned nyss. En kille är med oss. Han står en bit bort och ser besvärat omkring sig. Gapigt tonläge. Vad gäller grälet? Inga människor rör sig på gatorna längre. Natt. Mina ord når inte fram. Jag lyssnar inte så mycket på henne. Väldigt frustrerat.
Betydande kraft ligger bakom rörelsen men armbågen snuddar mer än träffar hennes kindben. Hon faller omkull. Jag vill dö. Jag har lovat att hellre gå det till mötes än slå henne. Det minns jag klart och tydligt. Med mjuka knän går jag därifrån, mot en bro att dyka mot stenar från. Inte så långt bort finns en sådan. Åskådaren och hon ropar mitt namn, om varandra. Tårar. Torkar dom mot insidan av armen som slog. Vänder tillbaka. Hon sliter tag i mina kläder. Jag ruskar av mig, välter henne igen med det. Vill inte vara här.
Två gråter. En stillar stämningen. På pakethållaren igen. Skjutsas av ett våldsoffer. Villl inte vara här. Tappar medvetenheten ånyo.
Hemma igen. Det är mörkt i lägenheten. Hon säger att hon vill ta ett bad. Jag frågar om jag får delta. Sätter mig bakom henne i badkaret som fylls.
Vaknar till med ett ryck. Kinden låg mot något kallt. Vattnet har kallnat. Allt känns kallt. Minns hur krogbesöket slutade. Kastar nästan upp. Hon sitter ihopkrupen i fosterställning mellan mina ben. Tårar eller vatten i ansiktet, helt stilla, stirrande. Frågar om sänggång. Stelt och ryckigt klättrar hon ur, tar med en handduk. Jag drar ur pluggen. Föraktar mig själv, klumpigt likt hanteringen av frottén. När jag kommer in i sovrummet har hon redan lagt sig och gapar blundande mot taket. Tur att vi har en stor säng, tänker jag när jag lägger mig en bit ifrån henne. Stirrar också mot taket. Det känns som att det inte kommer att gå att somna. Stänger ögonlocken. Ser samma saker om och om igen.
Ännu ett ryck till vakenhet. Det är ljust ute. Drar på mig byxor från golvet vid sängen. Vet inte helt säkert var jag är, eller, övertygelse därom kommer och går. Tungan känns för stor för munhålan. Läpparna har limmats ihop av någonting under natten och förmiddagen. Ur minnet bubblar syner fram. Sinnet trampar snett. Vet åter vad som skett. Ostadigt går jag ut i hallen, ser henne i köket. Stannar vid dörrposten. Ser på tomglasen. Ser på henne. För uttorkad för att tåras. Några minuter passerar. Hon ser ut genom ett fönster med neddragen stängd persienn.
-"Förlåt."
