Jag såg till att förbereda ett rejält smil och blängde nu, med krampande käkar, på dörrhandtaget som trycktes ned framom mig. Han gluttade ut genom porten som en skrajsen kattunge och stirrade på mig som om jag vore en främling. Måhända var jag, åtminstone för sekunden, just en främling där jag stod med mitt kusliga, genomträngande spökleende i en i övrigt kritvit uppsyn på hans föräldrars trappa och starrbligade på honom. Jag ville att flinet, om än ordentligt otäckt, skulle ge utslag i spegelneuronen och få honom att åtminstone dra på munnen som svar. Att han skulle finna sig själv nöjd med återseendet och måhända dra en halvsanning i likställande av mig med en förlupen mentalpatient som lättade stämningen och automatiskt erbjöd mig husrum för natten. Hans anlete var emellertid som av sten och han förblev orörlig, fortfarande inte mer än gluttande ut på mig.
Juniregnet piskade mig i planeten och jag ansträngde mig hårt för att minnas hur man slappnar av i ansiktet. Snorvalpen hade för avsikt att tränga in mig i ett motbjudande litet hörn från vilket han skulle locka mig att framföra invigning av den stundande dialogen. Detta förargade mig och så snart jag återfick kontroll över mitt ansikte valde jag att knipa samman mina läppar och höja mina bryn. Kunde jag mina egna charader, så skulle ansiktsuttrycket signalera att faktiskt bryende om vad som tidigare sagts oss emellan inte fanns och att jag fann det förvånande att han måhända fortfarande drogs med besvär av tanken på bråken som varit. ”Vad?” sade mina ögonbryn. ”Vad gör du utanför min dörr?” svarade hans. Varken jag eller brynen hade ett gott svar att ge hans. Vi blev istället stående, frusna, framför honom. Det tuffa ansiktsuttrycket mjuknade och jag lät munnen hänga halvöppen i fortsatt hopp om att han skulle yttra sig annat än med blicken.
”Elin” sade han, som för att konstatera för sig själv att det var jag som stod där. ”Vad gör du här?”. Gluttandet fortlöpte och han hade ännu inga planer på att släppa in mig – så mycket kunde jag urskilja. Jag sträckte armarna en bit ut åt sidorna och lät dem sedan falla ospänt mot mina höfter, fortfarande med blicken fäst på honom. Jag gav honom ett medelmåttigt svar om mina ambitioner kring att utveckla en dödlig lunginflammation. Han köpte inte betet och dörren öppnades inte mer än vad den redan var öppen. Mitt hår låg slickat mot skallen. Jag kunde känna hur mina hårtester sög sig mot pannan och hur billig kosmetika rann längs kinderna. ”En sådan bilolycka jag måste se ut som. En sådan frontalkrock.”, tänkte jag. ”Jag tror inte att det här är en så bra idé” viskade gluttaren med klen stämma.
Hans ögon var vidöppna och hans blick stirrig. Han tycktes inte alls vara övertygad om att han själv trodde sina ord i samband med att de lämnade munnen. Snarast tog han en chans han inte fann sig helt obekväm med och såg var den förde honom. Viss panik ilade genom min våta lekamen. Det var inte alls ett genmäle jag förberett ett gott sätt att bemöta. Ilska och tunga föremål, slungade mot skallen var jag mer än villig att ta. Munterhet, värme och öppna armar hade varit vad jag önskade. Den här fullständiga osäkerheten hade jag inte ens övervägt kunde förekomma i sakläget när jag föreställt mig det nuvarande scenariot under färden dit.
”Snälla” stammade jag fram och hämtade andan. ”Jag har just gått tre kilometer. Endera ber du mig dra åt skogen, eller släpper in mig”. Min mun förblev halvöppen och genomsurt regn vätte min inifrån torkande mun. Ur en av klänningens främre fickor tillät jag mig bråka fram en cigarett och tog några hastiga steg in under terrassens tak. Som orolig för att ett djärvt försök till inbrott skulle ske i samband med mitt kvicka förflyttande, ryggade han tillbaka och dörren for igen ännu lite till. Jag satte rökverket mellan mina läppar och fumlade med tändstickorna, fortfarande i tjurskalligt hopp om att se oberörd ut. ”Jag släpper inte in dig” väste han till svar, fortfarande mig givande intrycket kring osäkerhet på om han var beredd att tro sina egna ord. Min blick irrade och jag fann inga goda svar att ge honom. I mitt huvud planlade jag den iskalla, våta vandringen tillbaka till busshållplatsen.
”Du får det att låta som om jag mördat någon du älskar” sade jag och avfyrade ännu ett ruggigt flin. Något svarsleende möttes försöket givetvis inte av. Istället tycktes han ytterligare plågad av min närvaro; ”det finns andra sätt att skada människor på”, svarade han och jag kände mig stucken med kniv. ”Du är orättvis” konstaterade jag och blossade på likmakaren mellan mina fingrar. Dörren vräktas upp framför mig och han tog några så raska steg mot mig att jag inte hade en möjlighet i världen att hinna reagera och akta mig. Ögonblick senare stod han, som så många gånger tidigare, med sitt ansikte tätt intill mitt. Den här gången var ansiktsuttrycket ett annat och rytmen på hans andetag skrämde mig som ingen tidigare gjort. Hans nästipp snuddade nästan vid min. Hans skägg rispade nästan mot min haka.
”Du valsar hit och låtsas som om ingenting har hänt. Det är ditt sätt att vara. Du kommer tillbaka efter ett tag och bara skrattar åt allt och tror att alla skall älska dig. Det är patetiskt”. Att han varit en av dramatikens främre märkesmän var mig inte obekant. Likt mig tenderade han att försöka fånga varje möjlighet som honom gavs, till att göra sitt liv mer likt en film för det egna, höga nöjet av det. Jag gillade vanligen detta, men fann den stundande situationen direkt hotfull. Jag backade ett steg och lutade mig mot trappans vita träräcke. Han stod kvar med hopknipen mun och onda ögon. ”Kan jag åtminstone få värma mig en stund?” frågade jag huvudlöst i ett försök till att brotta omkull honom med minst lika hopknipen mun och minst lika onda ögon. ”Dra åt helvete, det kan du göra” muttrade han och tog åter stegen upp för trappan och in genom dörren. ”Riktigt snyggt, där!” svarade jag och avfyrade ett falskt skratt. Dörren stängdes framför mig och jag blev stående på trappan till stugan i ett tjugotal minuter i förtvivlat, handfallet gråtande och skrikande innan jag bestämde mig för att, i trasiga skor, traska hem.
