Cykelns däck avger ett fräsande markerande med vilken tidspress färden försiggår. Den akademiska kvarten bör räknas till västvärldens sämsta skämt. När snön smält övergår gruset från att vara livräddare till ett konkret hot mot studenterna i den här staden, krävande antingen god planering eller skicklighet i framförandet av billig velociped, ingetdera en allmän vara bland akademins mest självgoda. I luften hänger en vårminnande fräschör men det har knappt bildats kladdiga knoppar på träden i parken vid cykelstället. Männen i närheten bär fortfarande stereotypt prydliga kappor och halsdukar, kvinnorna har övergått till kjolar och små urringningsvisande jackor. "Antagligen feminister", säger en klasskamrat som iakttagit mina blickar, "eller oupplysta om patriarkatet", detta i något lakonisk ton. Medan jag dödar cigaretten frågar jag konstaterande utan att ta blicken från askkoppen, "beskriven mängd inkluderar väl alla kvinnor?"
Hans leende är litet när han tar mig i hand, från honom ett ärligt smicker, samtidigt pojkaktigt och betryggande i ett ansikte riktat mer nedåt än rakt fram. Skimret i ögonen saknar spe, snarast har det en inbjudande glad karaktär. Håret ligger inte längre på kragen när han ser in i mig och med rödaktiga läppar hälsar med bekanta ord. Han blinkar lite för sällan, det är inte bara de långa ögonfransarna som gör den delen av hans ansikte till ett blickfång. Kring oss hinner världen rinna förbi märkbart mycket under handslaget. Jakande besvarar jag frågan om min del av dagens affär, en ren formalitet vid det här laget, använd av trygg rutin snarare än kontrollerande syfte. Hade jag inte fyllt de små bruna medicinflaskorna i glas, eller undlåtit att ta dem med, kunde jag inte dolt detta så här länge för den här köparen och det vet vi båda. Några humörsonderande fraser utbyts medan vi står kvar i skuggan från en av byggnaderna vid torget. I hälsningstillfället hänger vi kvar gillande det just påbörjade mötet redan innan det fått egentligt umgängesinnehåll eller tydlig riktning. Trivsel med detta lärde jag mig tidigt i kontakterna med Konsternas utövare.
Första delen av föreläsningen hålls av en blind man. På ytan imponerande kunnig men omsluten av handikappets privilegier vilket ingjuter avsmak i mig. Förutom att läsa brailleskrift kan han ingenting jag inte redan bekantat mig med och avfärdat eller ställer honom oförskämt svårbesvarade frågor om. Osynliggörandet av publiken hans hinder innebär får mig att låtsas särskilt intresserad, engagerad, en fasad för att kunna störa lektionen och släppa ut mitt förakt inför situationen som farthindrande ifrågasättanden eller kommentarer. Klasskamraterna kommenterar tyst med imponerade blickar och tror antagligen att mina anteckningar överhuvudtaget gäller doktorandens responser, klassens ordinarie lärare ler så att kinderna veckas när jag avslutat en utsaga. Ansiktet med de grå ögonen missar mig med decimeter när det försöker le artigt, givetvis ser jag eftertänksamt upp i taket när jag talar för att störa möjligheten att avgöra min position. Själv längtar jag bara härifrån. Till toaletterna, efter en cigarett, bort från fruktlösheten.
I takt går vi vägvinnande förbi vanliga människor dryftande teknikaliteter i gemensamma intressen och delger varandra berättelser om andras hemligheter. Det finns en ömsesidigt gillad nästan förälskad ömhet i det här samtalet, vi kompletterar varandras kunskaper och intressen nästan äcklande väl. De vi möter väjer, de vi hinner ikapp passerar vi på varsin sida om, nära. När dörren kommer i sikte tystnar talet. Trapphuset doftar av dammsolkade stenplattor, ensamstående mödrar ur lägre medelklass, och ljuset känns inte helt klart här inne. Fortfarande i ordlöshet träder vi in i den olåsta lägenheten vant utförande samma gester innan tröskeln överträdes. Den instängda luften livar med tunga rester av hårt inombords arbete och svårigenkänd rökelse upp sinnet, ger det en ny klarhet. I hallen finns inga kläder eller skor utöver de vi just tagit av oss. Ryggsäcken i ena handen går jag in i ursäkten till kök, tveklöst den minst tilltalande delen av hans bostad, påhängd på korridoren hallen utgör från vilken det minimalistiska våtrummet nås. Medan han gör sitt därinne plockar jag upp mina små flaskor ur väskan och ställer alla elva på det närmast kliniskt rena träbordet med dess blänkande lack. Jag vet att det är tomt i nästan alla förvaringsutrymmen i det här rummet. Här äter man inte, lagar inte mat, dricker inte morgonkaffe, läser inte tidning, här genomför man byten av varor och tjänster, ibland mot kapital.
Pausen skyndar jag mig igenom, raska precisa steg mellan toaletterna i den här delbyggnadens andra och tredje våningsplan. Varje besök följer en målmedveten rutin. Fram med den på förhand fyllda före detta vinkaraffen i klart glas, bemålad med symboler i svart, vitt, och rött, som ställes på handfatet. Sedan tömmer snabba ryck sanitetspåsen på innehåll, rensar bort allt utom skydden själva tillbaka i påsen. Kvick inventering och skärskådan av respektive föremål, typ känner jag bara till två kategorier av men infärgning och hur slemmigheten intorkat är jag sannolikt långt mer bekant med än de tidigare ägarna. Några rutinerade ord på ett odödligt språk följer med varje godkänt exemplar ned i den vätskefyllda tills bara någon eller några ligger kvar i handfatet, rask ny genomgång av sanitetspåsen ger ytterligare lite mer rödbrunt material att skrapa eller gnugga ned i karaffen. Upprepas igen, jag hinner med fem stycken. När jag går ut för att röka en påbörjad cigarett går ett par kollegor i handikappfarsen samtidigt in, frågande blickar möter mig när jag håller upp dörren men inga ord utöver nästan ohörbara tack yttras. Det bryr mig inte ett uns att avbryta ordinarie föreläsares långsamma yttrade tanke om något klassen redan borde kunna, men undervisningen anpassas efter de studiedisciplinärt absolut sämst bemedlade. En skymf mot de övriga jag lät mig ta åt mig av. "Välkommen tillbaka" bekom mig alls inte. Tyst väntan bar mig mot friheten efter den trekvartslånga lektionstimmen. Fortfarande längtar jag efter en hel cigarett i ro.
Jag vet vad jag vill ha idag. Smakprover av obskyrt mentalt prestationsstärkande och några doser av en mycket ovanlig psykedelia, allt customsynthat i avlägset land och eftertraktat bland finsmakare på området. Turen stod mig bi, förbeställning är inte en del av vår relation. Synnerligen skarp blick ser flaskornas innehåll rinna över i en ny behållare, nästa steg på vägen mot förvaring inför bruk i en konstfärdigt från ett stycke snidad träbutelj. Han prövar doften i varje av mina flaskor innan han häller över den ovattniga rostaktiga vätskan i skålen den kommer förvaras i under naket nattljus så snart som möjligt, hans vetskap om hur jag blandat källorna till materialet han vill ha i karaffen säger mig att det är min rengöring och skötsel av småflaskorna han kontrollerar snarare än produkten i sig. Förnöjsamheten syns innan den sägs och inom fem minuter från överlämningen av de ofödda, halva, har betalningen med stor noggrannhet vägts upp, förpackats rutinerat, och hamnat i min byxficka. Högerhanden hans trummar några sekunder med fingrarna på metallen i vasken medan småleendet mot fönstret bakom bambugardinen signalerar en stillsam tacksamhet och ett övervägande. "Du kan få en centiliter olja också, se det som en gest", erbjuder han. Några sekunder suger jag på mitt redan avgjorda svar, "det kan jag inte tacka nej till, och det vet du". En av småflaskorna fylls på med den sötaktigt tallbarrsdoftande vätska jag inte nekar gåvor av, jag ler vid tanken på att inhalera vad som finns kvar på glaset av tidigare innehåll med oljan. När våra förehavanden i köket avklarats löses delmötet upp utan att något sägs. Mellan oss finns en slags andakt vid varje affär i ganska ovanliga varor, särskilt efteråt, likt efter sexuell samvaro mellan långtidspartner. Det återstår ett par timmar av mitt besök.
Soffan han sover på sitter vi i, jag med hans arm över mina bara axlar med handen på hans avklädda lår, han med mig i närhet mot hans sida. Den senaste timmen försvann fort, som den brukar göra när tillfällets första läppmöte avklarats. Erotiskt klimax intresserar inte någon av oss men vänskaplig intimitet ger våra respektive liv en ädel kant, och det var så handeln tog sin början. Inom några veckor flyttar han, och jag vet att saknad inte kommer att vara aktuellt för mig. Väldigt bra relationer blir jag glad av att ha haft, även om de tar slut. Den här var en av dom som lärde mig detta.
