Fler måsten avklaras innan och efter lunchmåltiden. Sedan stegras intensiteten i erfarandet av allt, mötet närmar sig, ett första akut klimaktiskt nära i framtiden under ännu en vaken period på en upptäcktsresa, den här resan. Varje sekund ett påtagligt närmande i den råa hungern efter ett kommande tillfälle och följande tillfällen. Ingenting annat än nuets sammansmältning med det där senare har betydelse. Genomlevandet av vägen dit, en kamp. Det går att se denna första anhalt och ser den först men förblir inte först med det mer än några sekunder. Ett klick vid blickbyte. Världen rämnar stönande.
Den mjuka hälsningen mellan läppar ingjuter upplevelse av fuktig värme och mild känslighetens hårdnad. Handflator mot varandra, små rörelser av större, friktion. Hinner precis med en tur i kollektivtrafiken och sitter nära, nära. Sväljer. Säger små saker, på ytan meningslöshet, men de når så djupt. Sväljer vid varje tystnad i delad tillfällets innerlighet, inte samtidigt, ej heller helt frivilligt. Som ett skimmer i hud ömsesidighetens halsrodnad över vardagliga klädnader. Nedstigande avstigande, ett steg mot bestigande av samma kullar, sedan berg. Men inte ännu.
Gemensam ansträngning i gång, igen hand i hand, lätt fuktade hudytor möts i beröring och allt annat håller andan. Det här har inte hänt förut och kommer inte att hända igen. Det här har heller inte hänt förut och kommer inte att hända igen. Fler små sagda saker smeker långt in. Styrka krävs för att släppa så att dörren kan låsas upp med van hand och öppnas, följt av viss avklädnad, upplevelsen av vilken ges karaktär från ensamheten tillsammans i parhushälften. Vad som än sägs medan maten värms och äts av nödvändighet mer än lust till det får sin betydelse dominant överskuggad av vad ögonmöten förmedlar. Under ett par timmar i soffan som står en meter eller två från en bäddad madrass används alla händer för att hålla händer medan skådespeleri beskådas i stegring av stämning. Tvåsamhetsönskningarna härskar här.
Andningens dräkt värmer silversmycken när viskning som övergår till faktisk kontakt vågas, strimlar existensen själv och vad som känns löftesinfriande i det här efterlängtade ögonblicket skänker darrande lättnad. Luftens täthet minskar något när läppar ljudlöst givit varandra klartecken för formaliteters inledande och förlösning från möbeln sker. Blicken tillbaka från spegeln vet. Handen som för tandborsten, händerna som sköter tvätt och ombyte, vet också. Sista tiden framför spegeln griper de i kallt vitt i en stillhet, blundar stilla innan nästa etapp på resan påbörjas. Inombords skakande.
Med osäkra rörelser nedstigande till sällskap. Känner en kind med handryggen, känner allt. Allt. Kallt svagt ljus skiner in genom fönstret från där en svepande tunn vind rör vid utomhus. Med kort avstånd emellan vilande i tätnandet, mycket små periodiska vindar överför att här finns avsikternas enighet. Avnjutande av förväntan uppstår och resulterar i en stillhet bestående över många hjärtslag. Det går att höra så många detaljer i situationen som inte hade tillkännagivit sig utan stillheten. Varje prassel av andningsrörelse stärker trånad. Kroppsvärmens just nu tunga doft fylld av den nära förestående framtiden. Famnande konstaterar trängtan.
Smycken skrapar mot gränslandet mellan hals och nacke när näve dras längs med nervstammens utsträckning. Stämband avger mycket tysta tydligt talande, ljuslätta, ljud när så sker. Många små kronbladsförnimmelser av läppar mellan strupe och kotor, upprepade gånger, blir efter rätt tidsrymd till ett omsorgsfullt långsamt bett. Det ges igen för. Trevanden utbyts med viss vana med lidelsefull takt i vågorna, noggrannt upplevda, noggrannt utförda, ökningar och minskningar i beröringen river upp tillfälliga sinnescrescendon. Svindel infinner sig när kropparna stannar upp i återbekräftelse av avsikternas enighet. Andlöshet infinner sig när kropparna stannar upp i återhämtande avsiktlig enighet. Med ett kliv framträder bävan.
Kännedom om veck och skåror nybildas när sansen väl börjat förloras igen efter uppehållet i lekens påtagliga allvar. Fingrar pressar berättande rörelser mot muskelfästen, denna klamrande närhet under ett värmande täcke får fuktpärlor att uppstå, ett välkommet smörjmedel väldigt likt ett annat. Flödet av tysta ömhetsbetygelser växer från litet till sköljande av de nedsänkta i kontinuerlig samklang. Det magra ljuset medger åsyn när delaktighet nu inte får ögonen att rulla bakåt eller övergående avslappning locken att slutas, inget stirrande, bara tittande i glasklar beundran. Svett byts mot saliv, en stig bildas av det i ett nedstigande som tillåts pågå länge. Alla fingrar rör hår nu.
Kind vilar mot känslig kudde på kropp och den ena andhämtningen vidrör helt lätt två insidor med den nära förbundna. Efter en kort tid utväxlas en liten kyss som innehåller önskan om tillträde och dess tillåtelse. Förflyttning sker stelt men utan stress, nervositet får inte plats i uppmärksamhet riktad såsom nu. Stor försiktighet i de första byts gradvis ut mot ryggkrökande anläggning av blötande och smakande muskel. Grepp tas, och tas om, om vartannat. Anda förloras oftare när ojämna intervaller blir jämna. Väntad ström av osvenska ord frigörs, strax därefter ännu en i stycken snarare än ett, ben slås om som ett uppfordrande fängsel. Tag i långt hår berömmer mer än ord kan göra och jordytan själv verkar svikta när en liten död bestämt frammanats. Krackelerande röst repeterar ofrivilligt ljudligt några få ord tills slocknande konvulsivt inträffar. Lycksaligt ler ett ansikte fortfarande begravt i det konkreta mötet. Svallet sjunker inte helt tillbaka.
Sakta kryper en välbekant samstämmighetens positionering fram. Tveklös förening följs av återgång på stigen mot smått frånfälle som om överenskommet eller intränat. Det här har aldrig hänt förut. Det kommer aldrig att hända igen. Nuet tänjs ut med kroppsliga anspänningar till en evighet i ensamhet tillsammans. Ingenting täcker akten. Ingenting kan störa den. Tempot följer pulsslagen. Smältan hälls på så vis i en älskad form både igenkänd och förvånande i skönhet. Som ett klick inträffar så utslocknande, inte samtidigt men gemensamt, varken överenskommet eller spontant. Samarbetande enighet. Hettande insöndring och skakningar, sedan unison kollaps, fallande ut i gemenskapens yttersta mål. Åter stillhet. Åter kontakt. Åter omfamning.
Några minuter senare sover vi, tacksamma för varandra. När jag vaknade nästa morgon betraktade jag henne en lång stund innan jag med en försiktig puss på hennes axel, för att inte väcka henne, lämnade madrassen för att nyttja porslinsbekvämligheter. I spegeln blickade ett ansikte färgat rostrött tillbaka på mig. Jag log medan jag tvättade mig, mer för hennes än för min skull.
Den här texten är dess rubrik. På det står en tacksamhetsbetygelse och förklaring av att det består av minnen nära i tid formulerade som en redogörelse för länge sedan.
