Tanken i sig kändes främmande. Tidigare trodde jag mig inte ha introducerats till ett beteende ens i närheten av vad hon nu uppvisade. Kanske någonstans. Kanske kunde jag förnimma erfarenheter av det; men knappast hos henne. Knappast mellan oss. Jag bet ihop och flyttade mig envist närmare henne, intill henne på grusgången. Hennes stövlar rev genom gruset, som om hon närmast var på väg att börja rusa. Vinterstövlar, stora och otympliga, som hon haft sedan vintern och det tjocka snötäcket fortfarande beslöjat marken. Då hade vi gått längs en uppskottad stig, långsamt. Hennes hand hade varit i min, min ibland i hennes och vi hade gått långsamt där vi nu närmast sprang och där jag närmast jagade henne.
Hon arbetade sig fram genom det djupa gruset i vilket hon givetvis sjönk mer än mig. De sekunder grusgången vanligen tog att kämpa sig över kändes närmast som minuter, kanske mer. Jag halvsprang intill henne, men vågade inte åter göra ett milt försök till placering av min hand längs hennes rygg eller kring hennes arm, eller hand. Jag oroade mig för att hon skulle springa så snart vi kom till slutet av grusgången och nådde mer tillförlitlig terräng. Jag lät mig själv uppleva det eventuella scenariot ett flertal gånger för mig själv, samtidigt som jag fäst blicken på den rand där den grova sanden slutade och asfalten tog vid.
Minuter pågick, antog jag. Hon skulle inte kunna springa från mig; trind, och nu även berusad, i sina otympliga stövlar, skulle hon inte kunna springa från mig. Ängslan gällde nog inte heller hennes försök till flykt som den fysiska frånvaron en sådan eventuellt skulle kunna innebära i sig, utan snarare gestens innebörd. Hon ville springa bort från mig och ville hon det skulle jag tillåta det, även om jag med mig visste att det skulle vara att vålla mig själv mer betydande skada än om jag skulle tillåta mig själv fånga henne. Om hon, vid ett eventuellt flyktförsök, skulle drabbas av min kropp över hennes och falla till marken.
Kanske slå huvudet. Kanske glömma allt fruktansvärt vi sagt varandra.
Luften var fylld med doften av lera. Ren, oförändrad vårdoft. Situationen i sig dräpte all nostalgi jag annars hade hyst för doften. Att insupa vårdoft och erinra mig vaga minnen från en tid av tultande, första steg och första intryck någonstans inte alltför långt härifrån, med en moders hand på liten axel, en faders betryggande röst. Klätterträd och de hemligaste av gömställen, eller systrars blonda hår som blåser i vinden och glittrar, som ramar in tandglesa barnleenden och fräkniga, solbrända anleten. Det fanns inte tid för sådant i dag. Det fanns inte tid att fånga intrycket av de sista vårdagarna, de sista knackningarna på sommarens portar som jag annars tillät mig själv uppskatta. Här hade, i en städad existens, dykt upp ett kaos som inte tillät sådant - och kaoset stod nu stilla tätt intill mig på asfalten som kommer efter grusgångens slut, med blicken vänd bort från mig.
Hon tittade inte nedåt. Inte heller uppåt. Jag tilläts se hennes slitna hårtoppar och antydan till nacke någonstans där håret lyftes upp av vinden och försiktigt flyttade sig fram och tillbaka. Jag flyttade mig en aning för att skymta hennes ansikte och ge mig själv en chans att se varåt hon lät blicken falla. Jag flyttade mig lagom för att göra det obemärkt. För att inte få henne att rycka till och reagera på den suspekta rörelsen som skulle brutit tillfällig, absolut stillhet. Jag flyttade mig tillräckligt, något steg åt höger, för att kunna skymta hennes profil i motljus från dagssol. Hon tittade på motorvägen en bit bort. Hon bevakade den, insåg jag. Hon väntade. Den reaktion jag svalde vid tillfället för upptäckten var ilska.
Jag lät välbekanta vredeskänslor stötas upp i svalget och spände buken. Jag smakade på dem och svalde sedan igen. Nya känslor av vrede. Jag vek min tunga. Svalde. Jag knöt min ena näve, snarast för att känna på såret i handflatan. Jag tillät mig minnas och strök med lortig tumme över den läkande skadan. Knivsegg, pressad genom köttet vid tillfälle av oförsiktighet. Ouppmärksamhet. Inte på mig själv så mycket som på henne.
Med knivbladet halvvägs genom min handflata hade hon stannat och det fruktansvärda ursinnet hade utbytts mot sinnesrörelse. Chock. För berusad för att uppfatta situationens allvar hade jag dragit knivbladet ur handflatan och rådlöst vankat av och an mellan kök och hall. Blodvätska hade prytt golvet intill buren och i ett tjockt spår ut till hallen, över mattan och åter tillbaka. Själv hade hon stått, blekare än någonsin, mitt i rummet och iakttagit mig med vidöppen mun. Munöppning, dekorerad av blåaktiga läppar. Hon var inte vacker då. Då visste jag att jag hatade henne. Jag hatade henne.
Eggen hade träffat handen med vad jag i dag kunde minnas som ljudet av en slö kniv som går genom ett äpple. Ett dovt kras. Hon hade legat intill mig i blodiga lakan samma kväll med armarna omslutande min vänsterhand, inlindad i improviserat bandage, bestående av hennes underkläder. Vit spets. Vi hade öppnat de fördragna gardinerna och månljus träffade våra kroppar. Spöklika, snarare än vackra. Förtvivlade, snarare än förälskade. Förstörda, snarare än någonting annat.
Hon hade en cigarett i mungipan när hon sade mig att ljudet var inbillning. Hon hörde ingenting. Det fanns ingen kniv i något äpple. Kniven fanns i handen - och det hade inte låtit någonting. Jag hade inte vågat fråga henne då. Stunden i sig hade uppfyllt mig och jag vågade inte rubba den. Jag fann aldrig en god formulering och fick således aldrig veta vad som fick henne att hugga mig i handen den nämnda kvällen.
Jag släppte nu lortig tumme från det ojämnt ärr och vecklade åter ut handen. Några minuter hade gått sedan vi senast skrek någonting till varandra. Tystnaden hade pågått endast i några minuter och ändå hade hela vår tid tillsammans redan rusat förbi mig åtskilliga gånger. Jag öppnade min mun, som för att försöka tvinga fram någonting innan det hände. Innan, som jag förutspått, en bil svängde upp från motorvägen och upp på gården för att bära henne hän. Anonym bil. Någons bil. Manlig chaufför. Hon kunde vara så vidrig i sina gester. Hon kunde vara så utstuderat elak.
Jag kände efter. Några tårar fanns inte nära. Jag såg fram emot tårfri läkning och hennes frånvaro. Jag ville se henne låta bli mig. Jag ville se om hon kunde. Om inte, ville jag visa att jag kunde. Jag kunde låta bli henne och jag kunde låta bli att någonsin vilja se henne igen. "Gå nu" tänkte jag. Min mun var lätt öppen och jag var beredd att säga henne någonting, men där fanns ingenting att säga. Min tunga vred sig krampaktigt i min mun och jag gav ifrån mig ett ansträngt stönande. Hon rörde lätt på huvudet. Hon uppmärksammade mitt ljud. Jag försökte igen. Jag knöt mina nävar och lät tusentals fraser fladdra framför mina ögon.
Vit bil stod vid avfarten. Körde inte upp på gården till oss. Stod kvar vid avfarten och väntade. Tutade lätt, en gång, för att markera förefintlighet. Hon vände sig om och jag lät min blick vandra från stora, vattniga, grå ögon ned mot armar och händer. Jag lät min blick uppmärksamma att hon saknade väska. Packning fanns inte. Allt fanns kvar hos mig. Passet hennes fanns kanske i jackfickan. Passet skulle hon åtminstone inte lämna med vilje.
Ännu stod jag med halvöppen mun och kände en växande kramp i tungan. Spände min kropp. Ben, armar, buk, ansikte, händer. Spänd. Hon stod nu vänd mot mig och lät mig betänka att hon saknade packning. Hon lät mig förvirras av det. Utstuderat elak. Satmara. Vidriga satmara. Vreden steg upp från bröstkorgen och upp i svalget igen. Koncentrationen på att inte brista ut i raseri gjorde att jag inte märkte att hon hunnit vända ryggen till mig och gå ner mot vägen, mot vita bilen vid avfarten.
Hennes steg var inte längre bestämda. Tvärtom såg de närmast ut att vilja vika sig under hennes kropp. Osäkra steg. Fumliga. Välbekanta.
Hej igen.
Jag väckte mig själv. Jag svalde vant vreden och närmast tryckte fram en stapplande mening ur mig; "Vad har du tänkt att jag skall göra med alla dina djävla saker?" ropade min röst från min kropp. Tonen var inte otrevlig. Närmast frågande, hackig - osäker. Hon vände sig om och såg på mig. Hon var långt borta nu.
Jag kunde inte veta om hon hört hela min mening. Hon fortsatte gå framåt men behöll blicken fäst på mig. Stegen blev klumpigare. Hon hade kunnat ramla. På några sekunder hade hon ställt sig vid passagerarsidan av bilen och ryckt upp dörren. Någon tittade på mig inifrån bilen. Någon med nedvevad bilruta och ena armbågen hängande något utanför. Smal arm. Osynlig om man kisade.
Hon såg fortfarande emot mig. Hon var väldigt långt borta nu. Pytteliten intill handen jag höll framför ögonen för att skymma solen.
"Bränn sakerna", ropade hon. "Bränn alltihop".
Bildörren smällde igen och bilen startade. Motorn grinade och envisades men gav till sist med sig för ett spinnande, jämt motorljud. Hon tittade på mig från sin plats i bilen som nu gjorde några klumpiga svängar och försvann bakom en allé av lummiga äppelträd.
